Kvällen där anden släpptes ut även i Hörby

Så då har beslutet tagits att vi skall betala signifikant mer skatt i Hörby. Det var väl om sanningen skall fram en lågoddsare att skattebeslutet gick igenom men så lågt var oddsen inte att man inte behövde ta en votering.

Fast det var kanske inte så många som hängde med i ordförande Halls propositions ordning där han i en och samma proposition avgjorde tre alternativ om skattesatsen. Hade någon begärt votering hade Sverigedemokraternas/SPIs alternativ ställts mot Moderaternas för att sedan ställas mot huvudförslaget.

I den omröstningen hade ledamöter i majoriteten som gått till val på ingen skattehöjning haft chansen att välja ett mindre skadligt alternativ. Men nu fick vi inte reda vem som stod för vad… i vanlig ordning.

Trots det debaclet var det dock en mycket givande debatt där en avgrundsskillnad blottade sig hur man ser på medborgaren i kommunen. På vänsterkanten ses de som jobbar som medel till finansiering av större offentlighet. På högerkanten däremot är arbetarnas resultat vägen till tillväxt och välstånd.

Stefan Borg förde resonemang om närande och tärande.

Det var mycket uppfriskande att höra både Stefan Borg från Sverigedemokraterna och Birger Torkildsen från Moderaterna problematisera de negativa effekterna av hög skatt. Det är ingen hemlighet att Hörby redan ligger lågt på skattekraftsskalan och beslutet förbättrar inte situationen.

Resonemanget kring utvidgningen av skattebasen är fundamentalt annorlunda mot majoritetens perspektiv som inte med ett ord bekymrade sig kring ämnet. Tvärt om hävdade Birger Larsson att den nya budgeten kommer locka nya medborgare, dock utan att reflektera över hur det påverkar inkomsterna och utgifterna.

Det socialdemokratiska kommunalrådet Susanne Meijer lovade att man skall titta på effektiviseringar under nästa år, men det betyder inte att skatten kommer sänkas. På sidan 13 i budgetdokumentet ligger den nya högre skattesatsen på 21,08 minst fram till 2018. Det verkar finns outsinliga behov för dessa eventuellt sparade pengar.

Hans Frank lyfte på förlåten om kostnaderna för integrationen.

Kanske var dock Hans Franks tal det mest intressanta. Förutom att nämna att det finns en förväntad 15%-ig ökning av vård- och omsorgsinsatserna nästa år så nämndes utmaningarna kring integrationen.

Frank sa att integrationen är en stor belastning för kommunen. Detta står i bjärt kontrast till vad Susanne Meijer sa i Östraby där hon hävdade att invandringen inte kostar Hörby kommun någonting. Nu var anden ute ur flaskan och varken Meijer eller Modig kan få in den igen.

Naturligtvis öppnade det upp för Borg att återkomma i talarstolen kring kostnaderna för utlokaliserade ensamkommande barn i Boden som Hörby kommun har ansvar för samt att 93% av invandrarna som inte är på arbetsmarknaden när de två år efter ankomst blir socialtjänstens problem i Hörby.

Ingen i majoriteten fann det lönt att ens försöka argumentera mot detta vilket ligger helt i linje med den nationella megatrenden som flyktingdebatten har tagit. Tvärt om konstaterade Frank att ”om man inte tar dessa kostnader binder man ris till egen rygg” och flaggade för än större behov inom sociala sektorn.

I stort var alla parter överens om behoven inom skola och socialförvaltning samt behovet av renovering av kommunens fastigheter. Skiljelinjen i sak gick mellan synen om det är bra eller dåligt att kommunen i sig är en organism som av sin natur vill växa, huvudsakligen från toppen.

Jag tycker det är problematiskt att vi har en majoritet i Hörby som ser tillväxt i offentlig sektor som mer angeläget än tillväxt i den realekonomin. Men vem är jag att tänka sådana banala tankar omgiven av vishetens riddare arbetandes i demokratins namn?