Varför finns ungdomsstyrelsen?

Tidigare har jag kommenterat ungdomsstyrelsen och dess konfiguration. Jag har inget emot ungdomsstyrelsen som sådan. Tvärt om tror jag att den fyller en funktion, men samtidigt är det då intressant att den finns, och just nu. Vad beror det på?

Behovet av ungdomsstyrelsen tror jag är ett symptom på att något har falerat inom de politiska partierna. Jag gissar att det är inte det politiska systemet som sådant utan mer processen som inte tilltalar generation Y och senare. Varför skulle någon acceptera att vara andra klassens medborgare utan rösträtt  i ett forum för diskussion? Systemet självt har så tydligt deklarerat att du är för ung för att ha en åsikt, eller?

Är det så att vi ska titta på en ändring av rösträttsåldern till 16 år? Läs mer om erfarenheterna om detta på myndigheten Ungdomsstyrelsen webbsida: Rösträtt vid 16 år ålder i Tyskland. Jag tror dock inte rösträttsåldern är orsaken eller lösningen, för det breda ointresset fortsätter upp i åldrarna. Var finns de engagerade kadrer mellan 18 och 30 som flyttar berg inom de virtuella verkligheterna i spelens världar men som är kliniskt frånvarande inom politiken?

Finns det ett samband mellan det låga intresset för politik och den relativt höga arbetslösheten för dessa grupper? Att de som har svårast att komma in på arbetsmarknaden i så låg grad inte är med och utövar makt – att deras perspektiv inte kommer fram. Det är ju ingen hemlighet till exempel att fackförbunden ser till nuvarande medlemmarna och inte de kommande medlemmarna, vilka kan utöva konkurrens på arbetsmarknadsegmentet. Varför skulle det politiska systemet vara annorlunda och inte vara rädd för en ny generation som potentiellt kan köra över den äldre generationen.

Tre av ungdomsstyrelsens medlemmar har föräldrar som är medlemmar (ordinare/ersättare) i fullmäktige. Dessa torde vara väl insatta i de avskräckande delarna den kommunpolitiska kvarnen. Högar av papper formade av kallelser och dess bilagor eller för att inte tala om sena möten på kvällar när en bok i sängen skulle varit mer tilltalande. Ändå så finns engagemanget. Eller är det tack vare förälderns roll?

Generellt är det så att medlemsantalen i partierna har sjunkit. Kan det vara så att ungdomarnas ointresse avspeglar som en hävarm det allmänna ointresset för politik och det gemensamma samhällsbygget. Då kommer vi till en större och kanske än mer intressant fråga om var det stora samhällsengagemanget har tagit vägen i vuxenvärlden, i en tid när allt skall komma från samhället.* Susanne Meijer(s) tog upp frågan på Socialnämndens arbetsutskott om en frivilligsamordnare – jag blev glad när jag hörde det, för det ger ju hopp om att det finns något att samordna.

Som ni märker har jag fler frågor än svar. Hade jag haft svaret hade andelen LGF skyltade Volvobilar med dåliga ljuddämpare på Gamla torg minskat drastiskt till förmån trängsel i den Moderata partilokalen i källaren på hotellet. Att finna ett svar, eller åtminstone en lösning på oengagemanget, är prioriterat. Det kanske är något för fullmäktiges beredning för demokrati och vision, ity detta är inget specifikt partiproblem utan ett samhällsproblem? Vilka kan vara mer lämpade att delta i sökandet än vår undgomsstyrelse?

*En sen kväll under ett partimöte nämndes de kommunala föreningsbidragen och hur viktiga dessa var i verksamheten. När jag var ung (i kommunpolitiken är jag ung fortfarande) och aktiv orienterare sålde vi bullar på lördagsmorgonen för att finansiera den reseintensiva sporten. Jag kommer till och med ihåg att vi var ute och planterade granplantor för att få in pengar. Då slår det mig att ute i Ludvigsborg är det ingen som säljer bullar på lördagsmorgonarna – oavsett syfte. Vad är det som har hänt?