En hel politikerkår våndas inför anstormningen mot våra gränser av människor som flyr krig och fattigdom eller folk som helt enkelt vill ha bättre möjligheter i livet. Sveriges svar på detta är att de som efter långa utredningar funnits ha skyddsbehov får permanent uppehållstillstånd.
Vår etiska ansvar som nation är att hjälpa människor som flyr på grund av sin egen säkerhet. Där slutar Sveriges ansvar. Allt annat ansvar har de som söker skydd, att bli sin egen lyckas smed precis som svenskarna. Rättigheten de har i Sverige är att söka asyl och beviljas skydd om asylskäl föreligger, skyldigheten att utifrån skyddet skapa sin tillvaro är den enskildes.
Jag har i tidigare blogginlägg resonerat om de etiska principerna som flyktingmottagandet skall baseras på samma principer som sjukvården använder vid allokering av resurser. Där konstaterar jag att hjälp på plats nära konflikten är det bästa alternativet. De asylsökanden som kommer till Sveriges gräns skalle då få samma behandling som de som befinner sig i den konfliktnära flyktinghjälpen.
Flyktingars rättigheter i Sverige har sitt ursprung i 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning. Syftet är att ge de som har asylskäl skydd, inte att personen i fråga skall integreras i samhället. Flyktingen skall dock ha samma rättigheter som statens egna medborgare i fråga om social service och rätt att arbeta och studera (artikel IV).
Detta innebära att idén om den konfliktnära hjälpen övertrumfas med råge av det sociala skyddsnätet i välfärdsstaten. Likabehandlingen går därmed förlorad. De som har det sämst får med nuvarande politik inte hjälp. Sverige måste adressera pull-effekten på flyktingströmmarna för att ovan nämnda etiskt korrekta resursallokering skall bli effektiv.
Det slås inte fast i konventionen att flyktingen har permanent vistelserätt i landet. Den dag asylskälen upphör försvinner även rätten att vistas i landet. De flyktingar som i det fallet vill stanna i landet skulle då få ansöka om permanent uppehållstillstånd utefter de regler som finns i utlänningslagen som säger (Kapitel 5a §2):
För att beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall sökanden fullt ut kunna försörja sig och sin familj med egna medel så att grundläggande behov av uppehälle och bostad är tillgodosedda.
Skrivningen i lagtexten är så nära man kan komma en definition av målet med en integration.
Som vi alla vet (speciellt alla som söker asyl i Sverige) så ger Sverige flyktingar permanent uppehållstillstånd då asyl har beviljats. Argumenten för det är att det skall vara lättare att integreras om man vet om att man skall stanna i landet. Samma argument förs för anhöriginvandring.
Nästan 70% av immigrationen till landet utgörs av dessa två kategorier, asyl- och anhöriginvandring. Den absoluta majoriteten av uppehållstillstånden är inte kopplat till att individen integrerat sig och kunna normalt ansöka om permanent uppehållstillstånd enligt kriterierna för varaktig boende.
Samtidigt som statistiken visar var majoriteten av immigrationsorsakerna ligger diskuterar hela det politiska spektrumet problemen med integrationen. Då om någon gång borde det vara dags att ifrågasätta antagandet om att ge flyktingar och anhöriginvandrare permanent uppehållstillstånd för att främja integrationen.
Det är min övertygelse att strävan att bli självförsörjande och därmed integreras i landet blir så mycket starkare om möjligheten till permanent uppehållstillstånd kopplas till genomförd integration och inte tvärt om.