Kommunalråd Lars Ahlkvist vågar
Måndagen den 27 februari var jag på ”Vi vågar”-introduktion i stora samlingssalen i kommunhuset i Hörby. Kommunala tjänstemän, konsulter och politiker berättar om den nya approachen i kommunen – vi skall våga mer.
Det är inte första gången som jag hör om den nya positioneringen i kommunikationen. Då som nu tycker jag den grafiska profilen är rätt häftig – lite cracy, casual. När jag ser den i annonsen i lokaltidningen passar det bra att hotta upp den annars lätt strikta och tråkiga kommunala profilen med ”anteckningar” och pilar.
Men under mötet när det predikas att vi skall våga mer i kommunen känner jag mer och mer olust. Vi skall prova nya vägar, ligga i framkanten. Olusten kommer säkert delvis för att jag precis innan har varit nere på CMU och diskuterat problemen med IFO insatserna. Dessa insatser raserades efter den förra omorganisationen av socialförvaltningen, där man slog på stort och vågade alltför mycket med en radikal lösning som inte passade Hörby kommun.
I mitt jobb som projekledare jobbar man inom den så kallade trippel-constraint, d.v.s. att klara av projektet i tid, inom budget och med rätt funktionalitet. Det som äventyrar att hamna utanför denna trekant är riskerna i projektet. Riskerna är något som är dynamiskt och som man måste jobba med hela tiden då de i sin natur kommer och går på sannolikhetens altare.
När jag på mötet kopplar ihop punkterna socialnämndens omorganisation och ”vi vågar”-kampanjen blir jag konfunderad angående kampanjen. Är det så att en kommunal verksamhet faktiskt skall ta risker, att vara radikal och ligga i framkanten av kommunal utveckling? Är det så att en liten kommun som Hörby, som knappt kan göra en upphandling, skall ge sig ut och prova nya ortogonala vägar för att det är en del av vår självpåtagana och konsultframtagna identitet?
Jag skall också våga... mer
Personalen i kommunen har introducerats till ”vi vågar”-kampanjen och, likt vi politiker under utbildningen, ombetts definiera områden som man skall våga mer på. E-post låda har skapats på kommunen för att ta emot vågade bidrag.
Säger projektet något om kommunledningens självbild genom de metoder som lanseras för att komma till rätta med bristerna i kulturen. Att lansera en direkt top-down aktivitet för att få personalen att tänka kreativt och att inte vara rädd för repressivitet… Dessutom att politiken inte ses som en integrerad del i det arbetet då vi i partigrupperna inte varit inblandade i kampanjen. Kan man lansera kreativitet, undrar jag?
Vi har en uppförsbacke att jobba i, mot den i vissa områden förhärskande, repressiva attityden. Men bra exekvering genom att belysa dessa element gör sannolikheten till att ”vi vågar” i dess positiva uttryck kan lyckas.
Jag själv tänker växla upp mina aktiviteter, som ett svar på kampanjen, så att vi i större omfattning skall våga utmana de strukturer som jag anser vara skadliga för det fria tänkandet inom kommunen. Som ni vet är detta något som jag jobbat med redan innan kommunen lanserade ”vi vågar”-kampanjen. Hittils har problemen uppmärksammats väl som ett resultat av detta arbete det senaste året.
Visst försvinner den lugna spegelblanka ytan när det stormar, vågorna som uppstår kan vara obehagliga, men i det långa loppet vinner vi alla på att inte sitta still i båten enligt ordets andra betydelse enligt nedan.
Enligt SAOL: våga v. -de 1. ha modet att, äventyra 2. göra vågig