I mitten av mars 2011 sätts värderingarna hos den svenska regeringen på prov i och med krisen i Libyen och den resulterande FN resolutionen om en flygförbudszon med möjligheter att stoppa våld mot civila. Under en serie av uttalande från den svenska utrikesministern har det varit svårt att tyda vad den svenska linjen är. Tveeggade uttalande i en tid när tydlighet och ledarskap behövs.
I artikel i DN hävdar Carl Bildt
– De skarpa militära åtgärderna utförs av enstaka länder och Nato och där är vi av olika skäl inte med, säger Bildt.
Carl Bildt och den svenska regeringen väntar på förfråganden från de som leder operationen, i stället för att erbjuda sina insatser och resurser.
Att hävda vårt icke-medlemskap i NATO som anledning till att Sverige inte ser någon möjlighet att delta är absurd, när det bara för några dagar sedan pågick övingar mellan NATO och Svenska flygvapnet inom ramen för PFP (partnership for peace). Att svensk militär är redo att delta bekräftas av försvarsmakten som här ser möjlighet att ställa utrustning och personal till förfogande för de operationer som ses behövas i Libyen. I den utrikespolitiska debatten i februari 2010 säger utrikesministern
Att Sverige varit pådrivande för att stärka Europeiska unionens gemensamma utrikes- och försvarspolitik har bidragit till att unionen i dag har en unik förmåga till såväl civil som militär krishantering. Vi har medverkat i samtliga unionens krishanteringsmissioner och det är regeringens målsättning att fortsätta att driva på utvecklingen av Europeiska unionens fredsinstrument, liksom att vidare utveckla samarbete med Förenta nationerna och Nato inom bland annat krishanteringsområdet.
Frågan är varför vi är delaktiga i PFP om när det kommer till kritan är politiskt omöjligt för Sverige att delta. Det hela verkar vara en gigantisk skimär.
Men det har varit en lång resa för vår utrikesminister av passivt agerande. Man kan leda hästen till vattnet men man kan inte tvinga den att dricka – Sverige kommer inte med dagens typ av ledarskap börja agera proaktivt, läs bara UDs kommunikation i ämnet.
Det utrikespolitiska avsnittet i regeringsförklaringen börjar med följande stycke:
Sverige ska vara en stark röst för fred, frihet och försoning i Europa och världen. Vi ska vara en tydlig kraft för en gemensam europeisk utrikespolitik som värnar och utvecklar demokrati, folkrätt och mänskliga fri- och rättigheter.
Hur har Sverige med politisk retorik och faktiskt handlig levt upp till de stora orden i regeringsförklaringen som presenterades för mindre än ett halvår sedan? Hur kommer vi i Sverige kunna bli en central del i det Europeiska samarbetet när vi konstant befinner och i baksätet, eller nästan motvilligt ligger i bakluckan, på den europeiska bilen som sakta, ibland inte alls, tar sig fram i världen?
I den ovan refererade utrikespolitiska debatten talar utrikesministern om Europas ansvar:
Den Europeiska unionen har ett särskilt intresse och ansvar för utvecklingen i våra grannländer i öst såväl som i syd. Europas fredspolitik i närområdet stärker stabiliteten på vår kontinent och vår trovärdighet på den globala arenan.
Jag bara undrar hur utrikesministerns agerande stärker vår trovärdighet i de vaga uttalandena som konstant levereras. Det råder ingen tvekan om att utrikesministern är medveten om effekten av tydlighet då han i samma tal avslutar med:
Det är bara genom engagemang, tydliga visioner och vilja till konkret handling som Sverige kan bidra till att stärka Europas inflytande i världen.
Detta för att inte nämna de olyckliga referenser till stabilitet som statsministern var tvungen att rycka in stötta utrikesministern. Visst går det att förklara utsagorna, men att hävda att det är bättre att smida demokrati när järnet är kallt och stabilt i stället när järnet är varmt och folken i diktaturernas våld reser sig, är bisarrt. Det är de situationerna där kristallklara uttalanden kan göra mest nytta. Man får sig en tankeställare huruvida vad man verkligen vill uppnå med de maktmedel man har till sitt förfogande.
Det är tydligt att allt bloggade, twittrande och agerande som kommentator i en mängd nyhetsmedia inte hjälper utrikesministern, som Sverige främsta språkrör i omvärlden, att få fram en tydlig utrikespolitik som baserar sig på de värderingar om demokrati och frihet som vi officiellt hävdar att vi håller högt.
Men uddlösheten i Svensk utrikespolitik och solidaritet har inte havererat i och med att den borgerliga regeringen, med Carl Bildt i spetsen, tog plats i Rosenbad. Redan under Ingvar Karlsson och Göran Perssons regimer blev den svenska höga svansföringen nedmonterad. Det absoluta övergivandet av något som kan kallas en egen svensk utrikespolitik med ambitioner skedde 2001 i och med attackerna i USA 9-11.
Det är förvisso mycket lättar att vara utrikesminister när man inte sitter i en regering, men Jan Eliasson påtalar verkligen att kejsaren är naken i Studio Ett i Sveriges Radio. I samma intervju diskvalificerar utrikesministern Sverige att bedriva utrikespolitik, i princip med samma argument som i ovan citerade DN artikel. Det är ett konsekvent agerande, inte en tillfällighet.
Svenska utrikespolitiska ambitioner har sannerligen reducerats sedan Olof Palmes tal julen 1972:
Där ryggas inte tillbaka inför supermakten USA, det fanns en genuin avsky mot händelserna och övergreppen mot de civila. Visserligen är det inte någon räddhågsenhet inför en perifer diktator som driver uddlösheten, utan, gissningsvis, ställa till det för några exportföretag eller någon gemensam, om än i praktiken obefintlig, Europeisk utrikespolitik.
Fotnot
Försvarsmaktens erbjudandekräver en kommentar dock: Det är reflexmässigt betingat av försvarsmakten att proaktivt erbjuda sina tjänster och därmed förhoppningsvis påverka de politiska besluten att deltaga i militära operationer. Det är ett återkommande mönster som senast visade sig (officiellt) när insatsen i Afghanistan, där försvarsmaken var drivande i att bli involverad striderna. Läs en beskrivande artikel i tidningen Fokus i ämnet eller lyssna till reportaget från Sveriges Radio.