I en sällan skådad holmgång avgjordes slaget om äran att vara bygdens nu levande snabbaste person. Tidig en lördagsmorgon, när daggen fortfarande var talrik, samlades stora mängder människor för att vara med om äventyret och avgörandet.
Kombattanterna ställde upp sig på startlinjen och fältet mönstrades. Startnumren räknades upp och ett sus gick genom den samlade publiken. Anspänning hos de tävlande var påtaglig.
Starten markerades med avfyrningen av ett 12 pundskanon så marken skälvde. Publiken vrålade av upphetsning och vinkade med sina fanor. Den stora tävlande massan rusade iväg på denna utmanande färd där liv stod mot död, ära mot förödmjukelse.
Horden rusade fram genom byns gränder och från alla fönstren hördes upphetsade åskådare ropa tillmälen till kombattanterna. Men bebyggelsen var strax borta för att ersättas av mörka skogar och oändliga slätter.
Utmaningen att hitta rätt gjorde att flera kämpar kom på villovägar, vissa för evigt, andra hittade tillbaka till den nu upptrampade stigen. Snart hade fältet dragits ut och agnarna skiljts från vetet.
Med ett ytterst allvar kämpar vi oss fram över stock och sten, genom sly som endast kan beskrivas som den tätaste djungel. Med ens förändras dock naturen och en hög månghundraårig skog med otaliga väsen välkomnade oss.
Det var tydligt att vi var de första människorna som beträtt dessa plaster, ja förutom folk som är ute och går med sin hund förstås.
Efter skogen ersattes terrängen med ett småbrutet kulturlandskap. Miljöer, som vittnar om förindustriell kvarnverksamhet, svischar förbi. Det magiska björnbärsriset försöker fånga in löparna med sina långa tentakler och vassa hullingar som endast en ond skapare kan komma på.
Snart ligger de oändliga öppna fälten framför oss och det är med viss tvekan man springer ut från skyddande skogen. Fälten är svåra att navigera. Endast en och annan illa dold traktorstig kunde ge vägledning vart vi skulle springa.
Mil efter mil springandes på de öppna stäpperna kunde vi långt borta i horisonten se byns tinnar och torn sticka upp. Målet var nära och kampen hårdnade mellan de som överlevt så långt in i tävlingen.
Då händer det som inte får hända – skosnöret går upp på min vänstersko. Jag tvingas att släppa tätklungan för att snabbast möjligt åtgärda problemet. Genom ett rådligt ingripande löser jag problemet och ser att jag inte tappat för mycket till kämparna framför mig.
Men återigen drabbas jag av olycka; min telefon ramlar ut fickan på Fulltoftavägen och batteriet flyger all världens väg. Inte nog med att jag förlorar kontakten med täten, jag förlorar även loggningen i löparapplikationen. Katastrof att jag inte kan dela min förträfflighet på sociala medier!
Som en slagen man samlar jag ihop mina telefonbitar och fortsätter. Långt där framme hör jag massorna hurra och fanfarerna ljuder när förste man går i mål.
Väl framme i mål så får jag ett äpple och med ens är alla världens bekymmer ur världen. Det är gott att återigen vara i en klunga av trevliga Ludvigsborgsbor som mu analyserar evenemanget.
Nöjd beger jag mig hemåt efter de sju sprungna kilometerna. Det blir inte sämre av det faktum att telefonen fortfarande lever efter den omilda behandlingen. Ludvigsborgsloppet 2015 gav mersmak.
Kämparna och publikmassorna vid starten.