Europa har länge drivit en politik för att göra våra murar runt Festung Europa så höga och oövervinnerliga att vi kunnat hållas oss utanför de konsekvenser som västvärldens ömsom aktivitet, ömsom passivitet i Mellanöstern har inneburit. De höga murarna har lett till en lika lukrativ som dödsbringande verksamhet att smuggla in människor i fästningen.
Murarna har sedan länge börjat krackelera. Genom militära operationer på Medelhavet försöker Européerna täppa till hålen där människorna sipprar in genom muren. Officiellt hävdar staterna att man försöker försvåra för smugglarna, inte för flyktingarna.
Den enda konsekvensen operationerna får är att flyktingarna som skall ta sig över Medelhavet blir än mer beroende av smugglarna och smugglingarna i sig blir än mer riskfylld. Ingen tror längre på budskapet att operationerna inte handlar om att täppa till hålen i muren.
Europa säger med politiken till flyktingarna att ”Europa gör vad som helst för att slippa ha er här” och det försöker man med i humanitetens namn. Dubbelmoralen är total i ett etisk haveri. När etiken blir otydlig öppnas möjligheter för dem som inte är lika noggranna med vad som pågår i nationens namn.
Främlingsfientliga partier har framgångar över hela Europa med budskap om att Europa skall ta emot färre flyktingar. Inget av dessa partiet har mig veterligen sagt att man skall begära utträdet ur avtalet om FNs konvention om asylsökandes rättigheter. Dessa partier har ingen praktisk idé om vad man skall göra med de som faktiskt lyckas ta sig in i fästningen.
Realpolitiska partiet har inte förmågan att förklara nationalstatens begränsade handlingsutrymme med de flyktingar som faktiskt kommer till Europa i och med flyktingkonventionens ratificerande. Dessa partier vågar inte kommunicera de sociala konsekvenser av mottagningen utan ställs inför ett fullbordat faktum.
På vänsterkanten, representerade av Miljöpartiet och Vänsterpartiet i Sverige, finns en utopistisk hållning att alla skall kunna komma hit och genom sin asylstatus få ta del av statens sociala omsorg och utbildning utan att några konsekvenser uppstår. En bred representation inom media av denna grupp har lett till den så kallade politiska korrektheten där den nödvändiga realpolitiken inte kan komma fram.
Enda handlingsoptionen som återstår är att försöka skydda fästningen med de medel som står till buds utan att blotta dubbelmoralen så att nationalstaternas humanistiska identitet rubbas. Behovet av att skydda fästningen är totalt så länge statens humanistiska värdegrunderna inte kollapsar. Kollapsen är dock redan påbörjad i och med politiken på Medelhavet och avsaknad av pareringar på hemmaplan.
En kollaps av de humanistiska värderingarna skulle innebära att stora grupper inom staterna skulle känna sig än mer utlämnade till sig själva. Denna känsla kommer långt innan man i praktiken blivit ställda på bar backe på grunda av faktiska handlingar framtvingade på grund av resursbrist skyddsnätet. Det är inte förvånande att de framgångsrika populistiska partierna är socialkonservativa.
I Sverige kan vi se att signifikanta grupper ur LO-kollektivet, som av hävd inte är socialkonservativa, tar klivet över till Sverigedemokraterna. Jag skulle vilja påstå att orsaken är oron för hur belastningen på de sociala skyddsnäten kommer att påverka dem själva.
Länge har dessa grupper marscherat i solidaritetens namn, men de enda man önskat se solidaritet med var sig själva. Rörelsen i den socialkonservativa riktningen är en makrotrend som initierades med globaliseringen och som accelererat med flyktingsituationen.
Det paradoxala är att dessa grupper mer lider av att utbildningssystemet går på knäna samt brister inkomstfördelningen skapar social immobilitet och pacificering. Inget av de socialkonservativa partierna, och knappt ens några av de övriga partierna, fokuserar på faktiska lösningar.
Anledningen till det är att en åtgärd inom utbildning får effekt först efter många mandatperioder och att inkomstfördelningen kräver Europeisk konsensus för att fungera.
När nu stora massor av flyktingar lyckas ta sig över Europas gränser trots Europas kommunikation, då mobiliserar kännande människor krafter för att genom handling visa empati utlöst av en bild på ett drunknat barn. Kortsiktiga uttryck som kommer flera år efter att flyktingkrisen startade och kommer klinga av om någon månad.
Visst låter min förutsägelse krass, men det är det normala skeendet i kriser. En kris är inte ett kontinuerligt tillstånd, ej heller dess reaktioner. Makrotrenden om oron i de utsatta människornas vardag kommer överbrygga dessa kortsiktiga insatser.
Det är inte de enskilda insamlingarna utan nationalstaten och dess system för social omsorg och utbildning som i det långa loppet kommer att bära de samlade kostnaderna för utvecklingen, oavsett om det är utflyttningen av lågkvalificerade jobb eller inflyttningen av individer som behöver socialt stöd och utbildning vilket de har rätt till.
Den stora frågan är hur snabbt utvecklingen kommer att ske, om samhället kommer att kunna ställa om innan slitningarna mellan grupperna om de
begränsade resurserna blir för stora. Omställningen måste ske genom att fokusera på skapandet av mer resurser att bygga samhället på.
Vad vi som Européer måste åstadkomma är en inkomstfördelning som i sig bidrar till en ökad produktivitet. Dagens ackumulation av kapital hos några få leder till ekonomisk stagnation vilket inte kan underhålla stabiliteten i samhället då nedsippringsteorin länge varit överskattad.
Att genom resultatet av ett arbetet resulterar i mer arbete, d.v.s. att medelklassens förbrukning av okvalificerade tjänster utan krav på de höga förädlingsvärden som befintlig osubventionerad tjänstesektor har, kan vi underhålla arbetsnormen utan att skapa instabilitet.
Tillsammans med hållbar konsumtion och ett fungerande utbildningsväsende kan en positiv spiral skapas för att Europa återigen skall lysa starkast trots påverkan från en mörk omvärld.