Jag har varit på bröllop – ja, inte mitt eget för vem skulle vara galen nog att gifta sig med mig? Nej, jag var gäst på någon annans bröllop där jag varken kände bruden eller brudgummen.
Ni kanske undrar vad jag gjorde där? Ni är en inte ensamma i den tanken, men själv försöker jag förklara det med att jag var där som kavaljer till min dam – hon blev glad att jag följde med och det är ju värt en hel del.
Hur som helst så var det i särklass det mest sociala event jag varit på; mingel kvällen före, mingel efter vigseln och mingel innan middagen och bordsmingel under middagen. Dessutom var det båtsmingel dagen efter…
Jag har aldrig haft någon fallenhet för att mingla. Egentligen har jag aldrig varit intresserad av det: snabba kontakter – ”vem är du, vem är jag, vad gör du, vad gör jag, vad dyrt det är i Sverige, vilken dålig sommar, gemensamma bekanta…” – ungefär som att scrolla Facebook fast IRL.
Som ni vet stod jag inte ut med Facebook heller, eller Instagram, eller Twitter… Gissar att principen med mingel är ungefär som med speed dating fast utan direkt mål. Jag finner ingen mening med minglandet – det måste fattas en bit i mitt huvud som hanterar mingelrutinen.
På det tredje minglet innan middagen stängde talcentrum ner totalt – jag orkade inte prata med en människa till. Så under en timma stod jag och tittade fascinerat på församlingen som minglade och funderade på
- sociala koder och hierarkier,
- skatteutjämningssystem,
- vad som manifesterades av gästernas klädsel och vad skulle hända om alla bara hade en hudfärgad anonym kroppsstrumpa
- vad det kunde vara för något som drev de flesta andra att mingla och
- hur minglarna kvantifierade kontakterna och kvaliteten i mötet och hur informationen som utbyttes används framgent.
Jag skriver de flesta – för visst fanns det andra som inte heller minglade som likt mig stod och tittade… vilket även de var intressanta för mig – jag såg två andra i en population på kanske 150.
Middagen blir en enda lång transportsträcka – tal till brudparet (förvisso underhållande), skränande musik och folk som sitter och skriker till varandra kring bordet. 2330 är jag mentalt helt slutkörd så skjuter jag ut mig från tillställningen.
Ensam traskar jag tillbaka genom den friska Stockholmskvällen till hotellet funderandes på vad som hade hänt inom mig på kvällen – hur kunde jag vara så uttråkad och trött. Det förväntade stereotypiska utfallet skulle vara det motsatta.
När jag vaknar på morgonen finner jag att jag fortfarande är helt utmattad och inte redo för fler sociala interaktioner – jag bestämmer mig för att gå till Tekniska Museet i Stockholm där jag verkligen trivs… själv.
Klockan 1400 var det visning av modelljärnvägen. Just denna järnväg är en klassiker, helt analog och mycket detaljrik med strömmatning i kontaktledningen. Järnvägen konstruerades på 50-talet och har överlevt tidens tand väl.
Modelljärnvägen på Tekniska museet
Barnen började försvinna efter några varv med tågen, efter 15 minuter var det jag och två andra medelålders/äldre män kvar. Var och en av oss i tystnad med tankarna någon annanstans. Eftersom konstruktören Uno Milton smög in bakom anläggningens fond under visningen bjöds vi in till en guidad tur tillsammans med Uno Milton av personalen – an offer you cannot refuse.
Helgens sociala upplevelser gav mig mycket att tänka på. På jobbet var det populärt under IT boomen i slutet på 90-talet att som teambuilding göra personlighetstester och sedan mingla genom att diskutera dem tillsammans i grupp. Ett test som ofta användes var Myers Briggs type indicator test. Jag scorade alltid då och fortfarande i kategorin INTJ. Så här blev mitt resultat idag när jag gör testet (gör testet själv):
Min personlighetstyp enligt Myers-Briggs
För vad det är värt är det för mig intressant att läsa om den introverta människan, om dennes agerande under just mingling:
Tyvärr utgör de sociala koderna sällan något av dessa [arkitektens] specialområden. Vita lögner och kallprat är besvärligt nog för någon med den här personlighetstypen som kräver sanning och djup, men Arkitekter kan faktiskt gå så långt som att betrakta många sociala konventioner som rätt och slätt korkade.
Ironiskt nog är det ofta bäst för dem att stanna där de känner sig mest bekväma (utanför rampljuset) där deras naturliga trygghet och självtillit, som manifesterar sig när de arbetar med något välbekant, lockar till sig andra med liknande temperament och intressen med romans eller vänskap som följd.
Pretty much sums it up… Faktum är (och det kanske kommer från min personlighet) att jag aldrig riktigt studerade mina svagheter som kommer med karaktären åt INTJ-hållet. När jag läser om dem stämmer de i stort – ”my ego is writing checks my body can’t cash” om man får använda citat från Top Gun.
När jag läser om saknaden av respekt inför auktoriteter och att jag ogillar folk som inte har solida logiska argument så är det inte konstigt att jag blivit utkastad från två politiska partier. En del av INTJ persontypen stämmer väl, annat inte. Ytterligare andra saker kräver lite eftertanke innan jag förstår mina uttryck och hur besvärliga dessa kan vara för mina medmänniskor.
Vad som dock var intressant var att jag behövde miljön på bröllopet för att trigga mina funderingar om mig själv – så min introverthet har sina begränsningar. Även om jag aldrig kommer utsätta mig för dylik miljö igen så är jag glad att jag följde med (inte bara för att min partners skull) utan att jag lärde känna mig själv bättre.
När tackkortet skickas iväg om några veckor kommer familjens gästfrihet påtalas, men inget tackkort är stort nog för att beskriva hur jag utvecklades. I sann INTJ-anda konstaterar jag att mottagaren skulle nog inte fatta ändå…
Bröllopsgästerna med diametrala upplevelser och behållning
Fotnot: När jag skrivit klart min bloggning bad jag mitt sällskap att läsa igenom texten så att den var OK grammatiskt och syftningsmässig. Som svar kommer att de två första styckena var fullständigt oacceptabla i sin ursprungliga tappning.
Jag skrev att jag var en ”perifer gäst” samt att jag var en ”accessoar” till henne. Med den ursprungliga skrivningen vägrade hon godkänna texten. Jag fattar fortfarande inte vad det var för fel men för att komma vidare modifierade jag texten något – någon form av kompromiss.
När jag gjort ändringen skrattar jag lite åt mig själv, att jag inte riktigt fattade vad jag gjorde där, att jag inte fattade att jag var familjens gäst och vad det egentligen innebar, att jag inte fattade vad hon sa till mig idag om perifer och accessoar.
Det är som om den biten av världsuppfattningen gått mig förbi, att den uppsättningen av sociala koder inte finns i min värld. Har jag min egna bokstavssjukdom: INTJ?
Min partners MBTI profil är ESFJ – hon om någon fattade kontexten kring min närvaro på bröllopet – himla bra att ha henne i närheten.