Sin egen propagandaminister troende på sin egna bild

Så många fullständigt meningslösa timmar. All den tid man suttit och dragit fingern över skärmen och scrollat över vad exhibitionistiska vänner lagt ut på Facebook.

Antingen brukar det handla om hur fantastiskt deras liv är i en trivial vardagshändelse. Eller brukar det handla om att det är någon annan som inte är så fantastisk. Eller varför inte den om möjligt ännu mer meningslösa handling när min så kallade vän delar någon annans meningslösa delning. Eller en bild av att någon åkt till andra sidan jorden för den perfekta strandbilden att dela till de stackarna hemma.

Alla de tre ovan perspektiven tar ett par rader att beskriva. Med en bild tillagd kan det vara ännu kortare. Och varför skulle någon spendera mer tid än några sekunder i skapandet av ett inlägg. Eftersom konsumtionen av inlägget  inte heller tar mer än någon sekund (eller två om det skall klickas på någon ”tumme-upp” knapp) innan nästa trivialitet skall skannas, då skulle formulerandets insats inte stå i proportion till behållningen hos läsaren.

Jag har själv varit en del av ekorrhjulet, suttit hemma och scrollat. Efter max en kvart känner man sig helt tom och uttråkad. Man tittar upp – kanske finns det någon att prata med? Nej, de sitter med näsan i skärmen och scrollar även de.

Min tid i Kina har ändrat på detta. Detta i och med den andra kinesiska muren. Den första muren hade till uppgift att hindra mongolerna från att komma in i Kina, den andra har till uppgift att hindra kineserna att komma ut på ”hela” Internet. Facebook är ett av dessa nedbrytande forum som bedöms som ett hot mot partiet.

Efter två avvänjningsresor på 14 dagar känner jag mig nu botad från sjukdomen. Jag känner inget som helst behov av att titta på vad alla mina ”vänner” håller på med på Fejjan. Min tid är helt enkelt alldeles för värdefull. I stället har jag bestämt mig för att jag skall lyfta telefonen när jag får en stund över och prata med vännerna. Wow, vilken radikal plan!

Faktum är att när jag inte har haft tillgång till Facebook så har jag läst tidningar i stället. Varje morgon så har jag läst den kinesiska regeringens engelskspråkiga husorgan China Daily. Inte så korta texter som i flödet på min egna facebooksida så det har tagit lite längre tid.

Under dessa veckor har jag upptäckt ett mönster i tidningen. Den har i huvudsak fem olika kategorier av nyheter:

1. Berättelser om hur fel det går i andra stater och deras nationella projekt.
2. Berättelser om hur bra det går för Kina och vilka bedrifter Xi Jinping åstadkommer.
3. Delar andra tidningars positiva budskap om landet.
4. Vilka tjänstemän som åkt fast för korruption.
5. Berättelser om hur aggressiva Japan, Korea, Taiwan, Filippinerna och Vietnam är i Gula havet/Sydkinesiska sjön och hur fredsälskande man själva är när man bygger militäranläggningar på andra nationers korallöar.

Ni känner igen formatet, eller? Just det; China Daily är kinesiska regeringens eget Facebook konto, fast som sagt med lite mer text. I princip har tidningen samma innehåll som narcissisterna på Facebook. Dessutom är man ensam i kanalen så det är ju inte så mycket brus som på Facebook.

Men samtidigt som jag sitter och småskrattar på morgonen åt de smått löjliga ensidiga artiklarna så är det lite med förfäran jag tittar på den svenska åsiktskorridoren. Där ägnar sig svenska medier åt att beskriva den politiska korrektheten utan att spänna upp beskrivningen för att täcka alla möjliga perspektiv.

Ett sådant uppenbart exempel är hanteringen av Sverigedemokraterna där det varit konsensus från det politiska etablissemanget och medierna att en icke biased bild inte skulle distribueras. Nära relaterat är migrationspolitiken som inte heller den kunde förutsättningslöst diskuteras.

Men det finns andra bra exempel:

På CNN var det för några dagar sedan en intervju med den uråldriga republikanen Bob Dole. Under den intervjun fick han frågan vilken av de båda republikanska presidentkandidaterna, Ted Cruz eller Donald Trumph, som han stödde.

Bob Dole svarade Donald Trumph, och resonerade som så att Trumph hade sponsrat så många demokratiska politiker genom åren att han hade störst chans att minska polariseringen av landet.

Visst, är Donald Trumph en galning, men han är ingen ultrakonservativ fundamentalistisk galning som hotar sänka landet ner i en ännu hårdare politisk låsning. Hur ofta har ni hör det argumentet i svensk press?

Ett annat exempel är hur kineserna (förvisso ovan regeringsorgan) beskriver Afrikas behov som varande brist på infrastruktur. Visst, jag är inte dummare än att jag fattar att man naturligtvis själva vill sälja järnvägen till landet så att kinesiska bolag kan få hem råvarorna till Kinas industri, men min poäng är att i svensk media beskrivs sällan Afrika som den fantastiska marknad det är. En marknad som dessutom har en stark tillväxt, om än från låga nivåer.

Är vår inskränkthet medveten eller inte?

Min poäng här är att när svenskt etablissemang klappar sig för bröstet för den fantastiska mångfalden som vi har vill jag hävda att den är inte så mångfacetterad som den skulle kunna vara.

Det riskerar snarare vara en intellektuell enfald dold av godmodighet. Vi har så många förutfattade meningar om hur saker och ting är. Vi är så självgoda därom att vi missar att världen faktiskt kanske ser ut på ett helt annat vis än vad som passar i den svenska åsiktskorridoren.

Så när jag ser vårt land lite från utsidan i brist på svenska medier så ställer jag mig frågan vad svenska medborgare skall med sina friheter till när de inte ämnar begagna sig av dem? I stället bedövar de sig själva med en oändlig ström av bilder på katter och maträtter? Ett opium till folket månntro?