Det är över ett år sedan jag skrev på min blogg senast. Många gånger har jag tänkt om allehanda ämnen att ”om detta måste jag skriva” men alltid har det stannat vid en tanke. Jag har funderat länge och väl på varför min skrivarglöd försvann när jag lämnade kommunpolitiken i Hörby. Inte för att jag idag kan förklara det enkelt men jag tror att orsaken ligger någonstans i min egen uppfattning om vad jag har hållit på med i Hörby.
När jag tittar på molnet av nyckelord till vänster, som jag har markerat mina inlägg med, så framstår de nu sex år senare futtiga och jag har svårt att relatera till att de för kanske tio år sedan hade en viktig mening för mig och kanske för de som läste min blogg då. Det är inte så att jag i grunden har omvärderat vad jag gjorde och vad jag då engagerade mig i och skrev om, men pregnansen av handlingarna och texterna har minskat ju längre tiden har gått.
Visst kan jag öppna en bloggning och skönja ett maskhål genom tid och rum där man i texterna kan se detaljerade beskrivningar av processer som jag idag inte längre bryr mig om. Samma sak om de långa kommentarstrådar som uppstod under bloggarnas storhetstid i Hörby kommun. Hur relationerna såg ut, hur långt in i själen som diskussionerna berörde de som var inblandade och hur förfärade åskådarna var. Länkarna till Skånska Dagbladet visade viljan att faktiskt komma ut med ett budskap till en bredare publik utanför bloggosfären.
Jag vill minnas att det under en tid fanns upp emot sex aktiva bloggar som i stort gick utanför partiväsendet. Om alla funnits kvar (likt denna bloggen) tillsammans med tidningen Skånska Dagbladets lokala webbsida med möjligheter till trackbacks (återlänkning till bloggen om artikeln nämndes i ett blogginlägg) och öppna kommentarsfält, så skulle vi kunna surfa runt i den politiska Hörby-historien i ett mikroperspektiv. Om det hade varit möjligt skulle vi utifrån de länkar vi klickade på under sedan kunna läsa vår alldeles egendesignade bok. En fascinerande tanke.
Det är inte så att jag är nostalgisk gentemot tiden i Hörbypolitiken, snarare tvärt om som det kanske framgår ovan. Boken som jag skrev på hann bli ungefär 60 sidor tjock med liknande detaljer som i bloggen. Detta var innan en hårddiskkrasch slutligen tog luften ur planerna och innan jag i texten hunnit zooma ut och analyserat varför det blev som det blev, om det var bra eller dåligt. Förlusten var begränsad for eftervärlden.
Anledningen till att jag alls kommer tillbaka till min blogg är att det är dags att betala den årliga avgiften… och att vår värld är så otroligt volatil. Det förra är bara att betala räkningen, medan det senare stimulerar mig väldigt mycket tankemässigt. Just det faktum att jag inte har skrivit om de större sammanhangen, att jag inte spjälkar upp omvärlden, att jag inte i text analyserar den och skriver ner mina resultat, kan vara orsaken till att jag känner en lätt vilsenhet i samtiden. Visst har tiden satt sina begränsningar när jag tills nu hundra procent har fokuserat på jobbet och inte på att förstå samtiden på ett skarpt sätt.
Så, härmed deklarerar jag att att jag återigen kommer sätta igång att skriva på min blogg (som den dagbok den en gång var tänkt att vara) om de systematiska strömningarna som jag ser i mina flöden (som tack och lov inte har något med sociala medier att göra). Jag lovar att det inte kommer ha någonting med glassätning att göra även om om hoppet därifrån till global uppvärmning är mycket litet.
Ni skall veta att jag inte gör detta för er, läsares, skull utan för min egen skull; jag är genuint intresserad av det jag skriver om. Därmed är det inte sagt att jag inte kommer bry mig om vad ni tycker om vad jag skriver. Speciellt om ni inte håller med mig är jag intresserad av det och välkomnar kommentarer.
Så välkomna skall ni vara till omstarten av bloggen perelis.se, 2.0.
