Igår var det fullmäktigemöte i Hörby igen. Jag och min bordsgranne, socialdemokraten Anders Johansson, diskuterade föredragslistan och konstaterade att mötet borde gå på rekordtid. Anders tillade kort efter det konstaterandet att ”man vet ju aldrig…” Så sant, våra femklöverkollegor i Miljöpartiet hade en bomb i bakfickan som de ämnade brisera på mötet.
Ärende nummer åtta var till en början ren formalia. Efter valet 2010 tillföll Hörbys plats i styrelsen för Lunds energi Moderaterna. På ett gruppmöte innan valde vi Lars Eriksson till moderaternas kandidat till platsen. Lars har en gedigen bakgrund inom näringslivet och är en mycket potent individ som vi kommer ha mycket glädje av. Vår gruppordföranden läste upp Lars Erikssons namn från talarstolen och fullmäktiges ordförande ställde frågan om det var nog med förslag.
Vid det tillfället begär det miljöpartistiska språkröret ordet och går fram och lanserar kandidaten Anders Wahlgren, och konstaterar att denne är lämplig för att denna sitter i fullmäktige. Ingen fattade något – vem var denne Anders Wahlgren? Är det en ersättare ingen sett det senaste året, för vilket parti då?
Protester hörs, röret språkar igen och namnet korrigeras: Anders Malmgren skulle det ha varit – Anders Malmgren är moderat och vice ordförande i fullmäktige, och på något sätt och med någon anledning hade Miljöpartiet kommit fram till att Anders skulle vara Miljöpartiets förslag till ledamot. Det hela är så bisarrt att man tror inte det är sant, men det är onekligen så att vi Moderater konstant är i skottgluggen för miljöpartistiska påhopp. Egentligen borde ingen av oss varit förvånad; Vem behöver fienden med sådana vänner?
Vår meste miljöpartist i partikorrekt grön tröja klar att lägga sin röst på Wahlgren i den improviserade gula valurnan (som måste kunna återvinnas?)
Det är omöjligt att avgöra kandidat i den muntliga omröstningen och votering begärs. Inga förberedelser hade gjorts för den osannolika voteringen. Mötet ajourneras och kommunsekreteraren bringar rådligt fram lappar som valsedlar och en tom papperskartong som valurna. Under ajourneringen är det en uppsluppen tillställning – vem har sagt att kommunpolitik inte är roligt?
De 41 ledamöterna avlägger sina röster i pappkartongen. Under röstningen funderar jag på hur de som röstar på Wahlgren, eller vem det nu var miljöpartiet egentligen ville ha på posten, kan veta att han kandiderar – ingen har sagt ett ord om det under förhandlingarna. När röstningen var klar läser kommunsekreteraren upp namnen och omröstningen slutar på 21 för Eriksson, 12 för Wahlgren och 8 blanka röster.
Nummer två till höger: den enda verkliga kandidaten Lars Eriksson tillsammans med moderaternas vice ordförande Eva Lindholm, båda grunnande roat på vad som just hände
Fascinerande, 10 ledamöter (12 egentligen, men de två miljöpartistiska är utom tävlan i vanlig ordning) har röstat på en kandidat de inte vet ställer upp i valet, på hörsägen från en miljöpartist som verkar i en parallell politisk dimension till fullmäktigesalen. Det är tur att det är enkelt att rösta – vem som helst verkar klara av det… och alla räknas!
Uppdaterad: Artikel i Skd 2012-03-28
God morgon ”Grönköping”!