Idag har det varit Internationella kvinnodagen, den 8e mars. Det var först när vi sent på kvällen kom fram till hotellet i Vilnius som bemärkelsedagen uppenbarade sig för mig och mitt ressällskap.
Hade det inte varit för den sena tulpanen så hade dagen gått mig förbi. Missförstå mig inte om att det inte är en viktig dag, men för kvinnor i Sverige tror jag att tiden verkar för kvinnans jämställdhet kontra mannen.
Arbetskollegor som på kvinnodagen får en tulpan och gåva på hotel Novotel i Vilnius idag
Om man följer makrotrenderna, att kvinnor i Sverige utbildar sig bättre och får därmed bättre betalda jobb, så ser situationen ljus ut. Visserligen har kvinnor högre sjukfrånvaro och så tenderar det vara så att det är kvinnor som är hemma och föder barn och tar hand om dem och sina män när de är sjuka.
Bortsett från det talar allt för att arbetslivet går mot ett klimat som mer och mer accepterar denna ekonomiska nackdel. Vem har till exempel inte jobbat hemma när barnet är sjukt i stället för att vabba. Med de bättre betalda jobbet ökar kvinnors möjligheter att kompensera bort den historisk-kulturella lasten.
Tyvärr lider vi politiken av snedrekryteringen till de politiska posterna, där ibland kvinnor, men även minoriteter är mycket dåligt representerade. Kompenseringen fungerar inte i en urgammal mötesmötande kultur där sittandes på flest möten vinner.
Suck, det är så tragiskt att det inte går att distansjobba i politiken – det är sjuttiotalets sista bastion vad gäller arbetsmarknad. Men så är representationen som den är också.
Nej, utanför politiken torde det snarare finnas ett behov av att hedra mansdagen (nej den finns inte i det superjämställda Sverige) för att uppmärksamma alla killar som är på glid från skolan och den högre utbildningen.
Vi kan konstatera att det inte finns något behov av kvoteringar då en väl fungerande arbetsmarknad löser det automatiskt när kompetens värderas.
Var hälsad, framtidens matriarkat.