Ibland har man tur, eller var det skicklighet? Jag är på väg till Bangkok för vidare befordran till Taipei när detta skrivs. Flighten från Köpenhamn till Bangkok är cirka tio timmar och är en mardröm för mig som ogillar mänskliga sardinlådor och skruvstäd.
Företaget som jag jobbar på köper de billigaste biljetterna som finns att uppbåda, och det är väl bra det men någon lyx är det inte att tänka på. Som man bäddar får man ligga heter det ju, och visst får man anstränga sig för att ligga till lite bättre.
På Kastrup anmälde jag mitt intresse för uppgradering till SAS Economy Extra, men som av en händelse frågade jag hur fullt det var i kabinen och om det fanns 4 säten tillsammans. Och minsann – jag tilldelades sätena 41C-F, två meter liggutrymme. På planet kördes en dansk kvinna undan som frenetiskt sög på en nikotinellpinne. Hon hade mutat in min tanke om liggplats. Men med henne tillbaka på sin tilldelade plats hade jag vips mer lyx än business; en plan yta att ligga på. SAS business har ännu inte introducerat lie-flat.
”Plong” säger det efter takeoff när man får ta av sig säkerhetsbälet. Jag brer ut mig som en kung och somnar direkt. Vaknar en gång och tar på mig ytterligare en filt för att komplettera fleecejackan och de två andra filtarna som redan har på mig. Direkt efter somnar jag om igen.
Strax innan Rangoon nyper en steward i 50-årsåldern mig i tån och frågar om jag skall ha frukost. Bara SAS har 50-årig serveringspersonal… Efter den natten med 9 timmars sömn är även SAS-fukosten en trevlig upplevelse.
Utvilad författare i loungen på Bangkok flygplats
Fast jag ligger i lä vad gäller att sova i economy. För några år sedan träffade jag en stor och kraftig (vad annars) amerikan på Los Angeles flygplats och vi skulle båda till Seoul. Den flighten är än värre tidsmässigt – 12 timmar.
Han visade mig sitt trick; två piller och vips var det fixat. Jag såg honom under resan där han satt medvetslöst hängande, halvvägs över en liten asiat.
Pingback: Var god stör mig inte « perelis.se