Lästips på måndagsmorgonen

Har varit inne på Anita Ullmans blogg och läst om hennes åsikter om Miljöpartiet. Många önsketänkande om att Miljöpartiet är ett Socialdemokratiskt stödparti likt Vänsterpartiet.

Visst finns det element inom Mp som med lätthet placerar sig i den hörnan, men det var uppenbart under valrörelsen 2010 att det var jobbigt att bli ihjälkramad av Socialdemokratin. Men, det är ju alltid lättare att måla med ord än att titta på verkligheten.

På tal om verkligheten så finns det en intressant kommentar från Håkan Larsson på Anitas blogg söker förklara det besynnerliga som skedde på senaste fullmäktigemötet där Mp skänkte bort sin ordförandeplats i Socialnämnden trots lämplig egen kandidat:

Hon [Jane] har alltså tillsammans med politiska motståndare organiserat en situation där hon förde fram en motståndare till sitt eget parti, motiverad och understödd av den främste lokale företrädaren för att annat motståndarparti. Genom hennes agerande gick hennes parti miste om den post valärendet gällde.

Mönstret har funnits där en tid och när behovet av kontroll för att kunna genomföra de typer av rockader som vi såg förra veckan, måste disciplinen vara total för att slottet inte skall rämna. Individer som inte till 100% passar in har inte i organisationen att göra och organisationen går mot en sekt-liknande struktur.

Miljöpartiet försöker å sin sida förklara situationen på sin hemsida enligt följande:

Trots att det är Janes envisa insatser som gör att nämnden fungerar ganska bra i dag blev vi inom Miljöpartiet så pass motarbetat av andra ledamöter inom 5-klövern att vi inte längre kan ta ansvar för nämnden med följden att Jane lämnade posten som ordförande.

Det är en… spännande tolkning och konsekvens. Svårt att se logiken i att ordförandens välfungerande förberedda möten inträffar först efter att ordföranden avgått. Vi får ge oss ut på transcendentala vatten för att förstå detta.

Det går inte att tjäna flera herrar om dessa divergerar i ambitionerna. Flera gånger uppenbarade det sig under ordförandeskapet i socialnämnden. Behovet av en autonom nämndordförande var mycket tydligt redan från starten 2011 (vilket också påpekades). Det var inte uppenbart för ordföranden vari ordföranderollen bestod i. Det är klar att man gör det inte lättare för sig som ordförande om man för en ortogonal politik mot resten av nämnden. Håkan Larssons kommentar passar väl in i denna bild.

Nu får vi hoppas att den nya ordföranden sedan en vecka tillbaka besitter den erfarenheten för att inte hamna i samma situation.