Efter att genomlidit 2022 som ett annus horribililes kan man lätt tänka sig att 2023 inte kan bli värre i alla fall. Det är dock inte svårt att hitta dysterkvistar som förutspår apokalypsen redan nästa år. Priset i kategorien ”ytliga katastrofspaningar 2023” tar nog Di journalisten Carl Thulin som lyckas hitta flera i sin artikel på nyårsdagen ”Risk att nya konflikter blossar upp 2023” – No shit Sherlock. Carl Thulin skall nog mer oroa sig för att han och andra generatorer av lågpannade teser blir ersatta av ChatGTP under 2023.
Faktum är att 2022 inte blev så illa som man kunde befara, i alla fall när man tittar tillbaka på min förra nyårsblogg, som pekade ut följande tipping points
- Ukraina,
- Taiwan,
- Repression i Kina,
- Mellanårsvalet i USA och
- Europeisk högerpopulism
Inget av dem föll ut i worst case hörnan – snarare tvärt om.
Europeisk Högerpopulism
Om man börjar från botten av listan så visst har det hänt saker på högerpopulistfronten, det sitter fascister i styret i Rom och Sverigedemokraterna har kommit in i det politiska finrummet. Det beror bara på, enligt mig, att de liberala krafterna är så politiskt inkompetenta och inte förändringsbenägna nog att hantera den föränderliga världen som vi existerar i. Jag tror att stor del av arbetarrörelsen utanför elitskiktet inte har speciellt mycket emot att rensa upp i de redan nu befintliga Somalitowns med helt andra metoder än vad S-partiledningen vågar säga öppet – om inte berget kommer till Muhammed så får Muhammed komma till berget (vet inte om man skall skratta eller gråta överanvändandet av ordspråket i denna kontext).
Så min tolkning är att Europas befolkning inte blir mer höger utan mer desperat för att få fram en regering som kan adressera problem (även om populister är synnerligen dåliga på att leverera lösningar). Just detta är min eftervalsanalys från det svenska valet – en desperat väljarkår som letar med ljus och lykta efter någon som förstår problemen. S-Mp-C-V verkligen ansträngde sig för att inte leverera några begripliga svar på samtidsproblem.
USA demokrati
Hoppar vi över Atlanten till USA så var det en framgång för moderata krafter – de mest galna presidentvalsförnekande kandidaterna blev kickade av väljarkåren långt från de ämbeten de sökte beträda. Även i USA handlar problemet om att politikerkåren ligger för långt från väljaropinionen för att förstå och forma en politik som svara upp mot de problem som människor upplever i vardagen. Signalen var dock tydlig – det behövdes inte mer Trumpism inom Republikanerna och det hjälper inte med att ovalbara vänster- och identitetspolitiker populerar valsedlarna som inte kan förklara och forma opinion för att vinna val. Det tidigare otänkbara att det även fanns en politisk mitten i USA som fortfarande kunde avgöra val var en ögonöppnare som bådar gott inför framtiden.
Kina repression
Under året har det visat sig med noll-COVID politiken i Kina att den har varit extremt skadlig mot den kinesiska ekonomi och industrin, både vad gäller tillgänglighet och leveranssäkerhet. Vad som dessutom har manifesterat sig är att Kina har slutit sig och ser mer misstänksamt mot omvärlden. Detta är inte bara ett resultat av Xi Jinping centrering av makten och noll-COVID politiken utan vad som blir mer tydligt att att Kina är på väg bort från den marknadsekonomiska modellen Deng Xiaoping etablerade. Inom industrin kan man se hur leveranskedjor (även de som inte är utsatta för sanktioner) byggs-om för att vara mindre känsliga mot diktatoriska nycker. Något Ryssland 2.0 m.a.p. på gasen kommer vi inte behöva uppleva i Kina-fallet.
Taiwan
Kopplar man ihop Nancy Pelosis besök på Taiwan samt USAs höjda importtullar på tech-varor från Kina och export begräsningar för chip till Kina skickar supermakten ett väldigt tydligt budskap till Kina att Taiwan inte är ensamt i kraftmätningen med den stora draken.
Om man lägger ihop
- den höjda amerikanska politiska svansföringen i området i form av konsensus i kongressen, handelskrig, militär närvaro,
- Kinas inre ekonomiska problem
- Kinas riktning mot mer isolationism
- andra nutida exempel visar hur svårt det är för diktaturer att förutse hur invasioner av små grannländer slutar
- att Taiwan har beslutat sig för helhjärtat försvara sitt land
- Taiwan har nu tid att förbereda sig för attacken
… så kan vi nog säga att året har slutat med att situationen ser bättre ut för Taiwan än hur året började.
Ukraina
Det jag kommer skriva i kommande stycke kommer säkert försökas misstolkas på alla möjliga sätt men jag ber dig som läsare att försöka förstå och inte omedelbart övergå i ett nättrollande monster – men faktum är att kriget i Ukraina är nog det exempel som jag pekade ut för ett år sedan som inte enbart utvecklats positivt. Kriget, en mardröm för det befolkningen i Ukraina. Jag kommer ihåg att jag under de första dagarna efter anfallet var deprimerad – en fysisk sorg drog över mig genom det lidande som Putin åsamkar sina grannar i sydväst.
Men i och med att den omedelbara chocken hade lagt sig så var det tydligt för mig tre dagar efter invasionen (läs mitt blogginlägg här) att Putin inte kommer vinna kriget givet att Ukrainarna vill försvara sig och att den liberala västvärlden håller ihop och stödjer Ukraina med den utrustning, utbildning och underrättelser de behöver för att bekämpa ryssen (och det är inte ett litet antal ryssar som skall behöva sätta livet till under 2023).
Och här kommer vi till de positiva perspektiven av Rysslands invasion av Ukraina.
För det första: en hel västvärld har vaknat upp ur sin Törnrosasömn, världsordningen om den starkes makt har visat USA och Europa om hur skadlig den intern-politiska splittringen, om att inte söka blocköverskridande konsensus i mittens rike, är. Medvetenheten hur svaga nationer lämnar över makt till starkare nationer i ett nollsummespel börjar komma till insikt. Till och med i naivitetens himmelrike på jorden, Sverige, så har invånarna plockat upp broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” – vi är faktiskt en del av den realpolitiska världen.
För det andra: det har visat USA behovet av att snabbt komma upp på banan igen efter Trumps missriktade America First isolationism och aktivt försöka styra världen bort från en värld med mer kraftfulla antidemokratiska makter. Till och med Tyskland tvingades inse att diktaturmysande affärsrelationer inte är hållbara.
För det tredje: energiomställningen har i västvärlden fått en oväntad allierad i petro staternas beteende. Med två stycken sprängda gasledningar på östersjöns botten så har Europa fokuserat på att skapa mer inhemsk produktion av energi och inte vara existentiellt beroende vad diktaturer. I Juli besöker Biden Saudiarabien för att jacka upp oljeproduktionen och därmed sänka oljepriset för att minska prisökningarna – OPEC gör tvärt om under hösten vilket ytterligare spär på inflationen – Saudiarabien är inte en vän till USA längre.
För det fjärde: vi ser en ny nation skapas framför våra ögon. Ett nationsbygge som så många gånger förr i historien skett med blod, svett och tårar – uppoffringar som vi trygghetsnarkomaner till svenskar inte ens kan föreställa oss på ett relevant sätt, inte ens med ovan nämnda broschyr under huvudkudden.
Så med dessa ord tycker jag mig sammanfattat hur 2022 verkligen föll ut – inte så dåligt för ett annus horribililes, jag bara hoppas att jag inte är galen eftersom jag kommer till en helt annan slutsats än många andra skribenter som dessutom får betalt för att skriva.
… och om framtiden, då?
Om man skall dryfta sig till att titta in i framtiden lite så kan man säga att den osäker (fullständigt värdelös notering) men det finns vissa konstanter som vi kan hålla koll på:
Det första är att supporten till Ukraina fortsätter även om det otänkbara händer. Varje tillstymmelse till att väst visar svaghet genom splittring måste hållas tillbaka. Nationerna måste se sig själva som fundamentet för Ukrainas seger. Förutom det har jag inte mer att säga om om Ukraina – allt hänger på väst.
För det andra är klimatet fokuspunkt – vi har lyckats få in en klimatförnekare i riksdagen. Ledamoten heter Elsa Widding och sa följande i en debatt i riksdagen: ”Att vi skulle befinna oss i en klimatkris anser jag saknar vetenskapligt stöd”. Vi har dessutom och en regering som sin första åtgärd är att öka på utsläppen i form av billigare bränslepriser genom lägre skatt och lägre reduktionsplikt. Det finns ju en stark korrelation vad gäller populism och vetenskapsförnekelse i både uttalandet och regeringsbeslut. Detta ser inte ut att landa bra för borgarna (eller Sveriges anseende som ett föregångsland) när resten av Europa och världen accelererar mot att dra ner på växthusgaserna.
Att det är hett på klimatområdet visar även Biden Inflation Reduction Act som handlar om omställningar av det amerikanska samhället bort från carbon ekonomin mot ett hållbart energisystem som även kommer få effekt här i Europa med minskade investeringar i Europeisk teknik och energiomställning om man inte gör något. I stället för att kräva att USA skall minska protektionismen skall Europa göra gemensam sak med USA så att vi har likadana subventioner och att dessa kan flyta mellan de båda handelsblocken. Min oro är att detta arbete skall ledas av den svenska regeringen som i sitt underlag inte ens är säkra på att klimatkrisen existerar, eller, om krisen finns, så är den krisen mindre än ökade bränslekostnader för landsbygdsbefolkningen.
Så med detta positiva ord, avslutandes med några obligatoriska gliringar, vill jag önska dig som läsare ett gott nytt år – what could possibly go wrong…
Slava Ukraini!