Just i denna stund sitter jag på en vilstol på Lågedammsbadet. Jag har precis läst igenom utredningen om tekniska nämndens skötsel och konstaterar att det är en partsinlaga i det lokala dramat i politiken. Mer om denna ”rapport” senare.
Visst är det en ankdamm – de som anklagat mig för att vara en drivande del i cirkusen har fått på tafsen. Det självspelande pianot bara fortsätter att generera rubriker i lokalpressen utan att jag spenderat många timmar politiskt de senaste veckorna.
Samtidigt som jag läser rapporten pekar mitt sällskap ut att en av kombattanterna simmar fram och tillbaka i 25 meters bassängen och det är inte Skerup. Vem vet – han kanske bowlar i andra sidan av sportcentrumet?
Fortfarande torr bakom öronen men kasserar in sin politiska bedrift.
Nåja, de tre barn som vi har med oss in i badhallen idag leker i de två andra bassängerna. Jag tänker tillbaka på förra mandatperioden och det stora beslutet att bygga badhuset för hisnande 100 miljoner. Själv var jag tvekande, men när jag nu ser resultatet konstaterar jag att det är mycket ändamålsenligt.
Sälkolonin i Hörby – någonstans i gyttret finns min dotter med kompis och har jättekul.
Förvisso, kanske ekonomi är ett problem med den havererade försäljningen och de fördyringar som skedde under genomförandet. Men när jag ser många Hörbybor, och tillresta Skåningar, så inser jag att detta var ett väldigt bra och rätt beslut.
Och det som är mest ironiskt är att detta beslut var de båda herrarna Skerup/Ahlkvists stora bedrift under sina åtta år vid makten. Att kunna tråckla igenom det genom den dåvarande konservativa politikerkåren var ett stordåd.
Tvekar att blöta ner min räv bakom örat, men vi båda kan njuta av badtemplet i Hörby – skrivandes just på detta blogginlägg.
Till skillnad mot kommunalrådet så badar jag inte själv, men livet i poolerna, hoppen, skratten – tja, det är obetalbart.
Tvekar att blöta ner min räv bakom örat.