Idag har det varit kommunstyrelsemöte. Kommunstyrelsens (KS) ordförande anmälde extra ärendet om arvodena i Socialnämnden. Ordföranden hänsköt rutinerat frågan till kommunstyrelsens arbetsutskotts möte den 18 maj för behandling på nästa KS.
Eftersom jag bara är ersättare kunde jag inte kräva att ärendet skulle hanteras på dagens möte, men jag var tvungen att ställa frågan varför ärendet skall skickas till KSAU. Svaret var att det skall beredas.
Förvaltningen skall alltså utreda vad konsekvensen blir om ersättningen blir normal igen. Den empiriska kunskapen om detta tillstånd måste vara minst sagt omfattande redan. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta, men tankarna om Kafka känns återigen aktuella.
Ingen av de ordinarie ledamöterna opponerade sig mot behandlingen av ärendet, ingen krävde att ärendet skulle avgöras på sittande möte. Centerpartiets ledamöter, vars ena partikollega anmält ärende till förvaltningsrätten och den andre tackade nej till mer pengar, gjorde ingen ansträngning till agerande.
I en insändare i Skånska dagbladet förra veckan skrev kommunstyrelsens ordförande att han skall ta initiativ till att återställa arvodena. Initiativet blev att förhala ärendet ytterligare en månad, motvilligt backandes in i framtiden i just detta ärende.
Det är klart att jag känner mig besviken och lätt desillusionerad. Jag känner mig inte besviken på Lars; alla som läser bloggen och dess kommentarer vet vad han står och förstår hans agerande. Men hur är det med alla andra som stilla accepterade ickebeslutet? Vart tog barrikadernas invånare vägen? Är det så att jag är ensam i min ståndpunkt? Skrämmande tanke – inte tanken att vara ensam, utan tanken på debattens schemär. Måtte det inte vara så.
Uppdaterad:
Länk till artikel i Skånska Dagbladet: ”Kommunledningen backar”
Självklart är första steget mot att förändra ett beslut i Kommunstyrelsen att bereda det i KS Arbetsutskott. Det är liksom därför det finns ett arbetsutskott. Vi brukar inte ta upp frågor direkt på bordet och fatta beslut på KS, det är skattebetalarnas pengar för viktiga för. Det tror jag alla runt bordet förstod och accepterade. Vid olika åsikter så brukar vare sig ledamöter eller ersättare ha bekymmer med att lägga andra yrkanden eller för den delen berätta sin ståndpunkt. Så i och med att jag tog upp ärendet i går så är en förändring på väg. Jag delar inte din beskrivning att detta är att förhala, det är faktiskt att respektera den demokratiska ordning vi har.
Som Du kanske märkte kom det upp ett antal yrkanden från olika personer i sådana ärenden som är beredda, och då tar KS förstås ställning i dem. Och lyssnar på alla kloka synpunkter.
Jag tycker detta är en bra ordning, att beslut bereds innan de klubbas. Och det vore också betänkligt om en persons reservationer, sätts som måttstock för hur andra förväntas agera.
Intressant att Du nämner Kafka, som ju hade en mycket stark känsla av utanförskap i sitt liv. Ett citat av honom: ”Jag har knappt något gemensamt med mig själv, och borde ställa mig helt stilla i ett hörn, nöjd med att jag kan andas” I politiken bygger resultaten och framåtskridande på majoriteter och gemenskap, inte utanförskap. I alla de beslut vi fattade på KS igår kände jag en stark känsla av just gemenskap, att åsikter kan föras fram, brytas mot varandra och så hittar vi konsensus. Inte att enstaka personer ska diktera utgången efter sin egen mall, i sådana situationer tror jag att utanförskapet lätt blir mer utbrett än vad jag vill ta ansvar för.
Ett sista citat: ”Politik är ett maratonlopp, inte ett sprinterlopp” Det är bra att vilja ha resultat snabbt, men det får inte innebära att vi gör för stora avsteg från formerna. Nästa KS är den 7 juni, och då räknar jag med att det blir ett nytt beslut i arvodesfrågan som begränsar tiden för det extra arvodet för Socialnämndens arbetsutskott till den tid som extra insatser krävs.
Jag såg nyss på Tv repriser från från andra världskrigets olika krig på olika fronter och tänkte vad mycket som stämmer här i lilla Hörby. Generalerna gör uppror etc!!! Olika insändare i lokaltidningen där man skjuter på varandra och de som står utanför striderna fattar inget. Det skall bli intressant att följa fortsättningen, med tanke på att historien ofta går igen. Den som lever får se?