Precis när kriget i Ukraina bröt ut så skrev jag en bloggning om att strategin är på plats, vapnen till Ukraina strömmade in och nu var det bara att fortsätta gå till jobbet och låta ryska staten förblöda, både bokstavligt och finansiellt, under den ekonomiska makten som den enade västvärlden besitter. Så fel jag hade.
Visst får Rödaarmén på nöten i Ukraina – kostar dem mycket att spela ut sin inkompetens i skarpt läge och det är ingen tvekan om att Ryssland inte kommer att uppnå sina mål som de hade vid invasionens start. Min stora farhåga är nu att väst inte kommer att vinna denna styrkemätning mellan Pax Americana och den nya autokratins världsordning – det som kriget verkligen handlar om.
För att visa varför jag börjar tveka använder jag växelkursen mellan US Dollar och Ryska Rubler – i ett skede av stor osäkerhet i början av kriget rasade kursen men nu efter månad med krig i Ukraina och västvärldens sanktioner är kursen tillbaka på nästan normala nivåer igen. Det är inget bra betyg till sanktionerna som skulle tvinga Rysslands ekonomi på knä.
Visserligen är inte växelkursen ett allenarådande mått på hur bra det går för den ryska statens finanser – det finns mycket som talar för att en artificiellt upprätthållande av kursen är än mer skadligt för landet men just det faktum att ryska staten kan kontrollera kursen är ändå ett styrkebesked.
Orsaken till att växlingskursen kan hållas uppe enligt grafen är att den viktiga energiexporten fungerar rimligt bra – den ryska gasen och oljan köps fortfarande av de villiga länderna i Europa och här nere på kontinenten (specifikt i Tyskland där jag bor) finns det ingen diskussion om att sluta köpa rysk gas.
Snarare handlar diskussionen om att Ryssland själva skulle stänga av gasflödet till Europa – Tyskland har aktiverat första nivån i den beredskap man har vad gäller energiförsörjningen. Att Ryssland skulle stänga av gasen låter väldig osannolikt utan att ha ny avsättning (och inkomster) för gasen.
Nej, Ryssland kan vara förvissad om att man har en pålitlig partner i Europa som finansierar båda de stridande parterna i Ukraina, men helst Ryssland.
Detta måste ändras. Tyvärr så är det svårt att genomföra en effektiv sanktionspolitik med en sammanhållen front mot Ryssland. Befolkningen skulle vid en sådan aktion bli själva drabbade och eftersom staterna inte förbereder befolkningen på konsekvenserna kommer befolkningen inte kunna intellektuellt hantera följderna. Det innebär att befolkningen kommer bli ett lätt mål när den exponeras för kortsiktiga populistiska strömningar och främmande makts påverkanskampanjer.
Jag skulle vilja påstå att detta förberedande av befolkningen inför den kommande utmaningen, utan att sätta befolkningen i total panik och utan att skjutsa ner konjunkturen i källaren, är inte bara ett måste utan även en möjlighet för att nationalstaten att flytta fram positionerna på det ideologiska planet.
En måste-förberedelse
Förberedelserna är ett måste. Om västvärlden är allvarlig med att åsamka Ryssland sådan skada att regimskifte är nåbart för den inhemska opinionen i Ryssland då är det inte tillräckligt med att få till en vapenvila i Ukraina där stora delar av de östra delarna av landet ockuperas av Ryssland. Putin som ledare kommer att hävda att det var målet hela tiden och därmed har han vunnit slaget om hemmaopinionen.
Ett sådant scenario kommer lägga en våt filt över hela Östeuropa som i princip är en väntan på att Ryssland känner sig starkt nog (eller desperat nog) att göra ett nytt försök att utvidga sitt territorium. Inte nog med att det kommer vara otroligt kostsamt finansiellt att fullfölja sanktionerna för att de skall vara effektiva samt att följa med i kapprustningen; nästa urladdning kommer bli mycket mer våldsam när ännu mer våldsförmåga finns hos parterna.
Så vi konstaterar att en total territoriell seger för Ukraina är ett måste där minst hela östra Ukraina återtas, men troligtvis måste även Krim återtas för att politiskt återställa Ukrainas territoriella integritet. Detta kommer inte att uppnås med att slåss med ena handen (den finansiella) bunden vid ryggen, det är ”all-in” som gäller – hela samhället kommer att bli påverkat både genom kostnaderna för uppbyggnad av civil och militär försvarsförmåga, ytterligare vapen till Ukraina, kostnaderna för inflationen och dess negativa påverkan på ekonomi och levnadsstandard, samt från påverkan från rysk hybridkrigföring (inte bara gasens försvinnande, utan även tillslag mot IT och infrastruktur, klassiska terror angrepp, desinformationskampanjer och finansiellt turbulens).
Trots det är det ett pris värt att betala för den totala segern, för vad som står på spel är de liberala demokratiernas överlevnad. I Machiavellisk formulering betyder det: västvärldens förmåga att projicera tillräckligt mycket makt för att definiera gestaltningen av världsordningen. Stor del av orsakerna till kriget är just västs oförmåga att visa enighet genom att inte backa upp värderingarna med hot om sanktioner, med sanktioner, med hot om våld eller slutgiltligen genomförandet av våld.
Eftersom väst hittills inte kunnat visat upp en otvetydig hållning ligger det på västs politiker att växa till uppgiften och visa det ledarskap som krävs för att ta befolkningen mentalt genom den kommande ryska hybridkrigföringen och de övriga umbärandena.
Västvärlden måste först och främst vara tydliga med målet att återställa Ukrainas territoriella integritet. Med detta mål visar man med makt vem som bestämmer – inte Hitler på 1930-talet, inte Putin på 2020-talet. Detta måste backas upp med en total enighet och solidaritet (både i ord och i handling) mellan länderna. För att detta skall hålla samman måste nationerna också visa intern total enighet och solidaritet med målet att vinna kraftmätningen.
En möjlighet-förberedelse
Förberedelsen är även en möjlighet för väst. Efter decennier av intellektuell tillbakagång för liberalismen till förmån högernationalistiska populiströrelser och vetenskapsförnekande religiösa reaktionära rörelser finns nu en möjlighet till förändring.
De västerländska liberala demokratierna kan gå på offensiv igen – att ta sig an ett världsproblem där man kan vara framgångsrik genom att mobilisera befolkningen genom en ny upplysningstid om vilka faktorer som är nödvändiga för vårt välstånd och att det är allas ansvar att bidra till dessa faktorers överlevnad.
Att ställa de demokratiska samhällenas företräden i kontrast mot de totalitära regimernas svagheter i en tid när de båda är exponerade för påsyn kommer tydliggöra på ett väldigt konkret sätt varför kommande umbärande är nödvändiga att ta för att även framtida generationer kan åtnjuta fördelarna – inget enar ett land som en yttre fiende.
Det kan vara svårt att tänka på möjligheter i den tid som denna med så mycket osäkerhet, men osäkerheten betyder också att, eftersom så mycket rör på sig just nu, det finns definitivt möjligheter för att bättra på det samhälle som vi lever i vars principer har tjänat oss väl de senaste åttio åren.
Eller för att uttrycka det som Winston Churchill gjorde i slutet på andra världskriget: ”Never let a good crisis go to waste.”
