Idag när jag plockade upp min dotter på skolan ville hon fortsätta visa mig den nya sparkcykeln. Hon pekade direkt ut området för skateboards på spontanidrottsarenan. ”Du kan sitta där” sa hon och pekade på en bänk, innan hon sparkade iväg in på området. Jag går och sätter mig på anvisad plats och slår upp laptopen för att parsa lite mail.
Spontan idrott under exekvering
Ett femtontal ungdomar, i tonåren befinner sig på området och hoppar fram och tillbaka. Visst har jag sett skateboards förr men inte haft tid att detaljstudera detta fenomen. När jag är klar med mina jobb-mail tittar jag över skärmkanten och ut på asfaltsbanan. Kontinuerligt pågår det åkningar och hopp som till synes är emot gravitationen. Obegripligt men rätt häftigt ändå – helt plötsligt känner jag mig gammal.
Allt emellanåt kommer dottern utsparkandes rapporterar något viktigt som hänt innan förstaketet. Vad vet jag inte, då jag är djup försjunken i tankarna om gravitationen. Tänker på mina rollerblades i källaren här hemma. Dessa är väl undanstoppade på grund av min risk management och att gravitationen är min största fiende.
Rätt som det är kommer hon ut och är extra exhalterad, berättandes att hon pratat med en av de stora killarna med skateboard – han med blå tröja på bilden tror jag. Tänk att ha blivit sedd! Otroligt. Några instruktioner om att titta bakåt och att man inte skall köra på varandra. Direkt sparkade hon entusiastiskt tillbaka.
Ensam kvar på bänken känner jag att fingrarna på tangenbordet börjar bli lite kalla. Ikväll har jag Söderängens lägsta värmeutveckling i brist på egen skateboard och ungdomlig entusiasm. Ytterligare tio minuter uthärdar jag – var är de dubbal fleecejackorna när man behöver dem som bäst?