Efter att jag planterat mitt tankefrö om kommunsammanslagningen har etablissemanget i form av kommunalråden i Höör och Hörby vaknat från sommardvalan efter att blivit väckta av Skånskan. Nej, absolut inte någon förändring är melodin. Fröet var ett ogräsfrö som snabbt måste ryckas upp med rötterna.
Och visst är det förväntat. Precis som jag sa i tidningen så är en kommunreform inget man vinner några val på och det har väl kommunalråden plockat upp.
Drar mig till minnes Inga-Britt Alenius kommentarer om kommunalråden som kungar i eget rike. Visst är det kommunalrådens roll, efter att ha suttit på sin tron en tid, att tycka man lever i den bästa av alla världar – speciellt i valtider. Precis som Leibnitz beskriver i Teodicée har Gud (läs kommunalråden) ordnat världen så bra Han (de) har kunnat så vad mer finns att göra?
Naturligtvis så handlar inte kommunsammanslagningen om cykelvägen eller ens om Ludvigsborg utan nyttjande av gemensamma resurser och en insikt om vad som komma skall. En reform är, som Anna Palm i Höör trots allt verkar konstatera, i farans riktning. Så därför är det klokt att redan nu förbereda för integrationen i upphandlingarna av strukturerna, som låsen inom hemtjänsten – välj samma system för guds skull!
Jag inser att en folkomröstning skulle få ett rungande ”Nej!” om den hölls idag men det hindrar inte att vi kan släppa hörnflaggan mentalt och planera lite för morgondagen. Detta speciellt när vi bygger upp strukturer som kommer leva under lång tid.
Vi behöver gå utanför våra lokalpolitiska ankdammar för att hitta perspektiven. I Norge, som också har många småkommuner säger den norska motsvarigheten till SKL följande i tidningen Gränsbrytning:
”Vi behöver större och mer robusta kommuner. Det är nödvändigt både för att säkra medborgarnas behov av service och för att stärka lokaldemokratin.”
…
”Idag pågår mycket samarbete mellan kommuner, inte minst på välfärdsområdet. Regeringen anser att det är ett demokratiskt problem. Många kommuners verksamhet har vuxit in i varandra, gränserna blir oklara och det blir svårt för medborgarna att se vem som har ansvaret och fattar beslut.”
Argumentationen från norska Kommunal- och moderniseringsdepartementet går tvärt emot SKLs argumentation som ser det som ett demokratiskt problem. Men är det så att Eslöv är mindre demokratiskt än Höör på grund av sin större folkmängd? Argumentet är en diskvalificering av den representativa demokratin som sådan. Att Ahlkvist skulle diskvalificerar vår form av demokrati är väl ingen nyhet, men att SKL umgås med samma tankar är smått oroande.
Derk de Beer på SKL konstaterar att minimigränsen för en kommun är 10 000. Noterar att i Danmark är den siffran 30 000. Konstaterar även att Derk de Beer på SKL tycker att det kommunala självstyret är hotad om kommuner går samman. Det är ju förvisso sant om alla Sveriges kommuner går samman till en kommun, men det var ju inte riktigt förslaget.
Vad som är intressant är att Lars Ahlkvist lyckas hamna i samma båt som missnöjespartisten, vår lokala krösamaja och trafikplanerare, Jan-Erik Persson från Medborgarpartiet (a.k.a SD 2.0). På Skånskans kommentarsfält i en domedagsprofetia konstaterar han att sammanslagningen inte funkar på grund av att Hörby är på väg mot konkurs. Till sist rent allmänt idiotförklarar han mig vilket känns bra – ungefär som ett bevis på matematikens dubbla negationer.
Vilket ledarskap från Lars Ahlkvist och Jan-Erik Persson, vilken duo.
Läs mer om hur norrmännen rent praktiskt behandlar kommunreformen på regeringens hemsida.
Läs om min ursprungliga artikel på perelis.se.