Så har vi kommit till årets ända – i år igen… trots allt. Ytterligare ett år av soff-spekulationer om Coronapandemin och hur vi skall bete oss i förhållande till de regler som myndigheterna här i Tyskland sätter upp… och tar bort i en rasande takt.
Faktum är att för mig personligen så har livet i Coronans tidevarv normaliserats och mina uppoffringar är minimala – ”the new normal” är redan här för mig. Kanske mina uppoffringar var minimala då mitt sociala liv var begränsat redan från början, så en lock down mer eller mindre spelar inte så stor roll.
Det är inte utan att man skrattar åt sig själv när man tänker på nedan bild på Clint Eastwood och att det är ungefär samma för mig.
Men vad jag lider lite av är att min dotter inte har varit ute och rest internationellt på två år. Under mina 50år så är två år av icke resande inte så mycket. För en som är 16 år gammal är det ungefär en tiondel av livet som inte har haft något utforskande av omvärlden. Jag tycker verkligen synd om henne för att inte ha möjligheten att på plats uppleva och vidga sina perspektiv på sin omvärld.
Dock så kommer det nya normala även till henne nu när hon till sist är dubbelvaccinerad – det fina framgent är att resande kommer vara lika varierande och oberäkneligt som när jag var ung och tågluffade – man visste inte var man skulle hamna med interrail-kortet. Skillnaden nu är man vet inte om planet går eller om det är Corona-utbrott och karantänsbestämmelser på den plats man tänker resa till.
Generellt sett tror jag att detta är bra för oss alla, att vi tvingas inse att den trygghetsbubbla vi lever i inte är på riktigt. Det är få förunnat att kunna gå runt i sitt liv utan att uppleva kriser på nära håll. Visst skall vi vara tacksamma för det, som förälder vill man bara det bästa för sitt barn, men på något sätt invaggas vi i den falska tryggheten att bubblan inte kan brista och vi förlorar perspektiv på världen om vad som verkligen är viktigt.
Detta skriver jag från en väldig priviligierad position och det låter konstigt även i mina öron att jag önskar mer äventyr åt min dotter… lagom mycket extra äventyr.
Men även att leva i detta tidevarv med ögonen öppna är en välsignelse. Jag är speciellt priviligierad att kunna följa både tysk och svensk hantering av pandemin. Denna observation av skillnaderna har lärt mig mer om Sverige än vad jag skulle gjort utan pandemi hemma i Sverige.
Även när man tittar ut i världen på konflikthärdar som Ukraina, Taiwan och utvecklingen i Kina, demokratiinskränkningar i Europa och radikalisering av politiken i USA så har vi mycket att fascinera oss över hur mycket som kommer hända även nästa år… för att inte tala om valrörelsen i Sverige eller vart den global uppvärmningen tar vägen – jag kan bara inte vänta på morgondagen!!!
Så oavsett om detta är en intressant, dramatisk eller skrämmande utveckling så önskar jag med dessa ord alla er bloggläsare ett gott nytt år… trots allt.