Det bästa kommer oväntat. En god vän ringer igår eftermiddag och bjuder med mig på bio i Höör på kulturhuset Anders. Gårdagens blogginlägg började med ett långt citat av Palme, och filmen som vi såg gjord det samma. Filmen var Godheten, av Stefan Jarl.
Det är alltid bra att utmanas i sina tankar, och i Godheten finns det många uppslag som startar processer i huvudet. Jag noterar att jag på senare tid har använt ordet demokrati på bloggen, och visst passar denna film rätt bra in här. Som sagt börjar filmen med nedan tal av Palme:
”Något som vi Socialdemokrater till det yttersta kommer att försvara.” säger han.
Jarl viger en lång stund i filmen till att ta ner Socialdemokratin från molnen när han pekar på att inte minst Socialdemokratiska dignitärer har sällat sig till skarorna runt köttgrytorna. Och visst var det där problemet fanns med Palmes tal – det finns ingen socialdemokratisk demokrati, det finns ingen borgerlig demokrati; demokratin är universell.
Från filmen tar jag med mig mätningarna om att ett jämlikt samhälle är ett gladare samhälle med färre och mindre problem. Men var är då jämlikheten när människornas förmågor är så olika och samhällets behov av tjänster tvingar fram styrmedel för att kanalisera resurserna i rätt riktning.
Just detta tankegods är en ständigt bubblande fråga – var går då gränsen mellan det teoretiskt fulländade socialistiska samhället (en teoretisk skapelse som inte fungerar i praktiken) och den rena kapitalismen. Kapitalismen fungerar inte heller, som man i filmen kommenterar genom ett citat av Roosevelt ”Vi har alltid vetat att hämningslös girighet var dålig moral, numera vet vi att det är dålig ekonomi”.
Filmen snuddar vid faktumet att befolkningen är skuldsatt upp över öronen. Detta genom bostadspriser som inte skulle varit möjligt om man inte låtit bankerna styra bostadspriserna genom billiga lån. Resultatet är att vi i samhället sedan 80-talet har en grupp procentare tillika parasiter som dränerar välfärden genom den kortsiktiga konsumtionen med lånade pengar.
Så frågan är, som inte ställs i filmen, varför vi har hamnat i denna situation. Det riktigt jobbiga svaret är att ”vi har tillåtit det”. Sedan kan man analysera i det oändliga vilka specifika beslut lett fram till det hela. Regeringen har varit tvungen att införa ett bolånetak dels för att skydda oss själva från vår egen konsumtionsiver och dels skydda nationen från bankernas vilja till att riskera staten med mer krediter.
Några djupare observationer eller lösningar levereras inte och det kanske är avsikten – att jag som publik skall gå därifrån men en gnagande känsla av obehag.