Vi som har följt Hörbypolitiken under många år kan konstatera att de mest märkliga sakerna kan hända i den titt som tätt. Men om man lyfter blicken lite så ser man att det oproportionerligt mycket som är märkligt jämfört med andra närliggande kommuner.
Jag har ofta skrattat åt slutledningen att det måste vara något med vattnet i Hörby som drivande i alla konflikterna, men det är den bästa förklaringen än så länge. För vad är det just i Hörby som driver fram galenskaperna.
Det kommunala uppdraget är enkelt: att organisera och prioritera de allmänna resurser som skattekollektivet betalar in. Det är inte att erövra den politiska makten och sedan genomföra en agenda som inte har med det kommunala uppdraget att göra.
Jag vet vad som pågår – jag såg det från insidan under åtta år i kommunpolitiken. Hela det kommunala politiska systemet (och därmed förvaltningen av kommunen) är igenproppat av ideologiska ickekommunala agendor och personliga vendettor.
Alla kommer väl ihåg beslut om korrumperade monumentalmålningsupphandlingar, investeringar i stenöknar i brist på en lokalförsörjningsplan, sittandes på dubbla stolar i bolagen eller hur kommunalrådet underminerade hela det politiska systemet genom att runda både tekniska och socialnämnden där han inte hade full kontroll?
Vad som kanske inte finns i allmängodset är hur kommunalrådet kommer in oanmäld på ett Socialnämndsarbetsutskott och vill anmäla mig för att brutit mot sekretessen genom ett blogginlägg om hemtjänsten. Eller hur beredningsgrupper konfigurerades utifrån vänskapsband och inte utifrån viljan till resultat.
När vårt förra kommunalråd, Lars Ahlkvist, fick spaken (tillsammans med alla oss andra som bekämpas hans välde), då fanns ändå förhoppningen om något bättre. Men ack, så blev det inte – snarare har det blivit än värre.
In kommer Socialdemokraterna med Susanne Meijer i förarsätet med en radband av lydiga pojkar med mössan i hand som tysta, kuvade stödpartier. Människor i bygden är i uppror över de beslut som tas, människor man möter är ÄNNU mer förbannade nu än under Ahlkvists tid.
Upprördheten är inte konstig med tanke på de huvudlösa planer om villainköp, permanenta flyktingförläggningar i villakvarter, byggande av avlägsna utescener när idrottshallen rämnar och möglar, svällande byråkrati när hemtjänsten går på knäna. Vem skulle inte vara upprörd över det?
Som om det inte vore nog så finns det ett än värre problem: Om Ahlkvist hade problem med demokratin så är det inget vad Susanne Meijer har. ”Ingen debatt” tillåts på möten, recenserande och kritiserande av lokalpressen, rasister finns överallt och hos alla som har åsikter om integrationen (min kritik av villaköp och permanenta flyktingförläggningar ovan är troligtvis rasistisk dem också).
Som kronan på verket så har hon en politiskt och ideologiskt betingad punkt på alla fullmäktigemöten som heter ”kommunalrådet informerar”. Där kritiseras meningsmotståndare och den egna agendan glorifieras under 20 minuter utan att de som kritiseras eller har en annan åsikt tillåts uttrycka den. Om någon vill gå i polemik så stoppas det av pampen, tillika fullmäktiges ordförande, Tommy Hall under hänvisning att det bara är en informationspunkt.
Sossarna och den styrande regnbågen har ingen aning om hur långt ut på det sluttande planet man befinner sig vad gäller den demokratiska debatten. Kommunalrådet har till och med polisanmält individer som kritiserar (om än på ett plumpt och trubbit sätt) och som påtalar för henne och andra hur sjukt det har blivit.
Symptomen är problemet med att kommuninvånarna inte sätts i första rummet. Hörby kommun är kommuninvånarnas plats på jorden. Det är INTE Susanne Meijers sandlåda med skattebetalarnas pengar.
Men det är här vi kommer tillbaka till fundamenta i demokratin: makten utgår från folket. Det är Hörbybornas egna inneboende förakt för politiken och politikerna som tillåter att de individer som nu styr får sitta vid rodret; en klick individer som styrs i stort av egenintresse och vänskapskorruption. Men låt oss inte glömma att de har placerats där av Hörbyborna själva.
Orsaken till symptomen ovan handlar om att det inte räcker för medborgaren att gå och rösta en gång var fjärde år på personer som man till stor del inte har en aning om vem det är och sedan under de 1459 andra dagarna förfasa sig mellan skål och vägg över politikerna man valt.
Skärp er och sluta skylla på vattnet! Sluta skylla på idioterna som ni valt. Ställ dig framför spegeln och se den verkliga idioten i Hörbypolitiken, personen som varje månad lämnar över en femtedel av sin lön till Susanne Meijer och förväntar sig att hon jobbar för dig och ditt bästa samtidigt som hon tillsammans med de andra du röstat på lyfter dubbla arvoden ”utan att veta om det”…
Idiot!