Under mellandagarna och nyår har jag varit på besök i USA och träffat familj. En kort tur som innefattade en ”icke-födelsedag” och nyårsfirande. Däremellan lite nedslag i den amerikanska vardagen och allehanda restaurangbesök. Och det är just detta med restaurangbesöken som jag har funderat kring och som är anledningen till denna bloggning.
Jag kommer ta två stycken exempel på restauranger. Den första är en restaurang i Detroit som beskriver sig som att man serverar samtida italiensk mat inspirerad från Rom. Restaurangen heter Shewolf. Helt ärligt så tvekar jag om man verkligen kan hitta en motsvarighet i Rom, men jag ger dem the benefit of the doubt.
Maten var superb och personalen ansträngde sig verkligen för att göra besöket till en full upplevelse i allt från smak, presentation och bemötande. Och visst lyckades de – man var helt inne i den bomullslika inkapslingen av mig som kund – att bara kunna fokusera på matens olika element och servicen kring den.
Vi var tre personer och det hela gick på ungefär en tusenlapp per person inklusive vin. Hela upplevelsen var fantastisk och jag gav den en fyra på Google som ett token för min uppskattning.
På nyårsafton var jag och min bror ute och handlade och han tog med mig till ett BBQ ställe som han tyckte var bra.
Ett fullständigt anspråkslöst ställe på en bakgata i ett industriområde. Personalen var två gubbar som var lätt överviktiga och vaggade fram och tillbaka. Personalen var en spegling av kundkretsen som kring lunch bestod av lika runda personer som alla kommit i pick-up trucks. Som turist skulle jag aldrig ha hittat detta ställe (och jag är genuint förvånad över att min bror hade hittat det trots att han bor i området).
Det var så himla gott! Allt smakade bra och pulled pork burgaren trumfade alla som jag ätit på den östra sidan av Atlanten. Chillin var enkel men smakrik – uppspicad utan kompromiss. Hela kalaset kostade 14 dollar (vi delade på kreationen) och även här gav jag restaurangen fyra stjärnor på Google.
Två helt olika restauranger, två helt olika smaker, två helt olika ambitioner från restaurangerna. Den ena anstränger sig till det yttersta för en total helkvällsupplevelse på tre timmar medan den andra bara serverar en sak som de (säkert) vet att det är av yttersta kvalitet som de själva gillar. Troligtvis skiter de fullständig i om jag eller min bror gillar det maten. Ingen teater, ingen presentation av maten… just enjoy.
Och det är här som det intressanta inträffar. Vad var det som gjorde att båda dessa resturanger fick samma betyg. SheWolf hade en helt fantastisk line-up av rätter – att sitta och sampla dem och njuta av ett gott vin (rimligt prissatt) var ett rent nöje som jag inte kommer glömma i första taget. Trots det så har man varit på italiensk restaurang förut och i vissa avseeneden fanns det sprickor i fasaden som gjorde att de tappade den sista stjärnan.
När jag tänker på BBQ-stället kommer jag ihåg hur genuint det var, precis som mina fördomar om hur ett hillbilly hak skall vara. Var det det som gjorde att stället scorade så högt, i samma kaliber som den italienska stjärnkrogen? Var den upplevda genuiniteten på riktigt eller var de två gubbarna bakom disken två marknadsexperter som kalibrerat sitt koncept till det yttersta för att ge den optimala upplevelsen. Var det så att Shewolf uppfyllde alla stereotyper som krävdes för att jag skulle inbilla mig att det var fantastiskt?
När jag skriver detta sitter jag i Scandinavian loungen på O’Hare flygplatsen i Chicago väntandes på mitt plan som skall ta mig hem till Sverige. Här finns absolut ingenting som är genuint – hela upplevelsen av flygresan är en teaterföreställning om att det är lyx men i själva verket är det bara ett sätt att minska plågan, en plåga som sker till massiva utsläpp av koldioxid som plågar mitt samvete varje minut av resan…. Detta är en plåga som jag bisarrt nog villigt accepterar för den snabba transporten. Dessutom betalar jag extra för bekräftelsen från personalen genom leenden som jag inte har en aning om om de är äkta. Tack och lov kan jag i alla fall mäta att benutrymmet är på riktigt och det är ju alltid något.
Med dessa frågor kommer jag lämna dig som läsare av detta blogginlägg att fortsätta att fundera vad som är verklighet och vad som bara är skuggor på väggen. Trots att jag har dessa tankar, som troligtvis inte verkar vettiga för någon annan person, så är jag djupt tacksam till min bror och hans partner för det tålamod de har haft med mig och mitt grubblande. Trots att jag på något skruvat vis uppskattade mer en promenad i ett villakvarter än ett besök på det episka Henry Ford museum i Detroit så är jag så tacksam för deras givmildhet och frånvaro av fördömande – någonting som går bortom stereoskopiska beteenden och som bara är 100% genuinitet.