Det är så typiskt Sverige: det går inte. Alltid är det något som sågas på grund av jantelagen. Jag blir lite trött på svenskheten som lyckas kanalisera den svenska kollektivismen på sämsta sätt.
Nu senast så läser jag en artikel på SVT nyheter (som även refererades i Skånskan idag) om att den 90% minskning av utsläppen som krävs för att rädda klimatet är omöjlig om man skall tro Svenskt näringsliv, LRF och LO.
Dessa organisationer verkar föredrar halvmesyrer även vid ruinens brant. De tycker att 70% är bättre även om det skulle värma upp jorden mer. Go figure! De tre organisationerna kommer fram till 70% eftersom det är vad man kan uppnå med nu kända metoder.
Jag bara tänker på Kennedys tal om USAs beslut om att att skicka en människa till månen och säkert ta hem denne. Lyssna på detta tal och byt ut orden ”space” och ”moon” mot ”climate”:
Naturligtvis kan vi vänta och hoppas på att andra utvecklar de produkter och metoder som kommer rädda klimatet. Alternativt kan vi ta beslutet att själva ligga i framkanten i utvecklingen. Under denna process kommer vi, som Kennedy säger, använda oss av material och processer som ännu inte finns.
Klart är att om organisationerna Svenskt näringsliv, LO och LRF varit aktiva i Kennedy’s administration hade dessa bejakat visionen om månfärd men endast sett behovet av en bärraket. Visst hade man kommit ovanför marken, men det gjorde även bröderna Wright 60 år tidigare.
Det handlar om att förstå var den vetenskapliga framkanten går. Hade vi haft ett politiskt ledarskap, fackförbund och näringsliv som inte vill backa in i framtiden så vore våra möjligheter till framgång så mycket större.
Har vi en ”do it” attityd som Apollo13?
Jag skulle så gärna vilja se att vi var bemedlade med individer med visioner i ledarskiktet. Tyvärr så är den enda frasen som kommer till mig är ”Houston, we have a problem” när jag funderar på hur vi skall göra de landvinningar som behövs för att trygga våra barns fortsatta existens på jorden.
Vi har problem eftersom vi har en statsmakt som vill att vi som land skall minska utsläppen med mindre ekonomisk aktivitet. Detta i stället för att sätta foten på gasen och anta framtidens utmaningar med utveckling av världen. Om det så skulle innebära att vi genmanipulerar fram en klimatneutral kossa eller genomför nationellt projekt för att minska köttkonsumtionen, so be it.
Inget mindre än en sådan attityd behöver vi om vi skall gå segrande ur den episka kampen mot jordens stigande temperatur. Det är även en sådan attityd vi behöver för att inte återigen bli en perifer bakåtsträvande nation som vi en gång var.
På 90-talet hade vi ordförande Persson vid rodret. Ett av de mest uppseendeväckande uttalandena (och det finns ju en del att välja mellan) är om Kina:
För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet.
Och visst skulle vi behöva damma av HSB för att kunna genomföra ett nationellt program som jag föreslår ovan. Det går inte att ha en så svag regering att den knappast kan genomföra någon offensiv politik över huvud taget.
Den enda offensiva politiken är de offensiva skattehöjningar som bromsar in möjligheterna till utveckling. Politisk stabilitet krävs och det får man med en tydlig politik, något som Lövén inte lyckat leverera.
Vad som är slående för mig när jag besöker Kina är hur otroligt fort utvecklingen går. Lyssna på detta Youtube klipp från en gatukorsning i Changzhou som jag filmade i december 2015:
Det var inte många besindrivna scootrar kvar i gatubilden. Senast jag var i Kina var hösten 2012 då gatubilden var helt annorlunda ut. Det är otroligt att uppleva vad politisk stabilitet kan betyda, inte bara för ekonomisk utveckling, utan även för utveckling av klimatarbetet. Så när svenska politiker käbblar levererar kineserna.
Vi kan tycka vad vi vill om detta, och ni kan såga mig som politiker sågade Göran Perssson, men det hjälper inte. Så länge vi som nation ser oss som administatörer av den eventuella kvarvarande konkurrensfördel som Sveriges industri hade efter andra världskriget så kommer vi vara dömda till att förpassas till en av många historiska parenteser av framgångsrika nationer.