Efter att under flera månaders tid redovisat avvikande uppfattning i olika sakfrågor, har jag varit hårt ansatt, både inofficiellt och officiellt. Jag har fått höra mitt i korselden, att ”den som ger sig in i leken får leken tåla” mellan salvorna. Trots att det har varit både hot och oförskämdheter förväntar jag mig inte en ursäkt – inte från någon.
Jag skulle kunna gråta ut och klaga på orättvisorna i det politiska livet. Visst kunde jag välja att räddhågset dra in huvudet mellan axlarna. Även jag kunde sälla mig till kadrerna och applådera de fina politiska skruderna medan kejsaren springer på gator och torg naken till allas beundran.
Min politiska karta har ritats om, i svaga stunder har jag tvivalt på mina motiv, men när jag ser vad Pelle utsätts för och vet om bakgrunden, känner jag mig stakare och vågar påstå att jag står på mer solid bas än någonsin tidigare. Ju mer jag lär mig om spelet, detsto mer känner jag att jag har en roll att fylla. Känns det hotfullt för någon? Här kommer varken fångar tas och ursäkter delas ut.
Vi är många som också ser mycket och som lärt oss mycket av denna resan. Du är den modigaste och tänker mycket skärpt. Utan stora arvoden! Vi vinner och det skall bli bra för våra olika väljare. Nu börjar den nya resan med en ny kanonbra konsultativ socialchef, som ser var det skall skäras. Vi är många i socialnämnen som försökt väcka förslag, men inte fått gehör. Chefer har värnat sina egna personalgrupper och sparat bara på de äldre och handikappade. (de gruper som gapar minst och är i svagaste läget)
Man blir mållös, över den okunskap och ovilja som visas här. Bland vikinarns offer bads det: För nordmännens raseri, bevare oss milde herre gud. Så är det också för denna okunskap, detta obevandrade och oempatiska bludder.