I min bloggning förra helgen skrev jag om den politiska taktiska reträtten och pekade på möjligheten för Socialdemokraterna. Efter veckan som gick vet vi svaret – maktpartiet Socialdemokraterna backar inte en tum frivilligt från regeringsposten för framtida strategiska vinster utan satsar all för att regera vidare för att nå det samma

Det kanske är naivt att tro att man inför valet om 10 månader i skrivandes stund kan positionera sig politiskt, man allt som hände onsdagen den 24 november 2021 hade långsiktigt positionerande som drivkraften. Låt oss gå igenom det hela och se vad det innebär inför det kommande beslutet nästa höst om vem som skall få väljarnas förtroende.

Vänsterpartiet

Vänsterpartiet förhandlade sig till en förhandlingsplattform från Socialdemokraterna vilket gjorde att de fick ytterligare legitimitet. Att gå från att vara haram för Socialdemokraterna till samarbetspartner (om än motvilligt) är en politisk tidsresa som tar Vänsterpartiet närmare den politiska värmen i åsiktskorridoren, ungefär som Sverigedemokraterna gör från höger.

Dessutom förhandlade Vänsterpartiet till sig uppräkning av bostadsbidraget som adresserar den så viktiga politiska målgruppen fattiga pensionärer vilket även det är en fjäder i hatten in för valet 2022 och en tydlig kommunikation och argument under valrörelsen som kan locka mången väljare från Socialdemokraterna. Lägg därtill den tidigare segern om marknadshyror i sommar och Vänsterns resumé från mandatperioden är starkt.

Vad som är intressant här är att partiet helt plötsligt har kommit in på arenan som ett parti som de andra partierna behöver förhålla sig till. Partiet är inte den klassiska Socialdemokratiska dörrmattan i sin hopplösa vänster-ytter position.

Centerpartiet

Centerpartiet hade redan fått in det mesta i budgeten efter en femetta i budgetförhandlingen – aldrig har så mycket liberal politik levererats, inte ens med dem själva i regeringsunderlaget. Centern hade inga kortsiktiga incitament kvar att stödja en budget som i mångt och mycket levererades av M-KD-SD budgeten också. Partiet kunde därmed fokusera på sin positionering inför valet genom att sänka Januari-brodern (systern) S-MP.

Vidare positionerade man sig åter i ”den breda mitten” (den heter så för att det är så otroligt tomt på andra partier och lågt till dem) genom att omöjliggöra partier som har samröre med partiet som centerpartiet definierar som extremistpartier (läs Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna). Denna ställning är en extrem hållning, speciellt givet att Centerpartiet självt är ett radikal-extremt parti vad gäller sin liberalism och sitt transaktionsinriktade beteende.

Partiet har mjölkat ut det yttersta ur den parlamentariska situationen och Januarisamarbetet. Hur partiet beter sig framgent vad gäller överenskommelserna i vårbudgeten är ett bra lackmustest visandes vilken förmåga partiet har som fri radikal.

Miljöpartiet

I sin iver att utgöra ett regeringsunderlag har Miljöpartiet vridit och vänt på sig som masken på en krok. Här fanns helt plötsligt en möjlighet att göra sig fria från regeringsmakten för att komma tillbaka till sin själ inför valrörelsen – språkröret Per Bolund slipper stå på torg och scener och förklara att Cementa får fortsätta släppa ut CO2 på Gotland och slippa förklara i morgonsofforna varför just Miljöpartiet hanterar långtidslagret av kärnavfall.

Möjligheten som Miljöpartiet fångade var att de inte kunde tänka sig att regera på en M-KD-SD budget som till 99% var samma som de och Socialdemokraterna hade lagt fram. Argumentationen med hänvisning till budgeten är inte trovärdig helt enkelt – mycket mer troligt är vad jag skriver ovan om positionering inför valet.

Förmågan att fortsätta att vara en del av politiken kommer vara speciellt intressant att se, eller om de mer radikala falangerna inom partiet vinner och dogmatismen för över.

Socialdemokraterna

Socialdemokraterna är offret för omständigheterna av deras partners agerande; det förlorande stödet från Centerpartiet, Miljöpartiets avhopp. Allt talar dock för att Magdalena Andersson kommer att (åter?-) väljas till statsminister på måndag den 29. November för att regera vidare… oavsett vems budget det är på; 99% S-MP-C eller 1% M-KD-SD budget.

Vad som är det aktiva valet av Socialdemokraterna är att återigen kandidera till statsministerposten – är det en positionering inför valet? – Ja, även det är nog en bra positionering, för är det något som är en Socialdemokratisk paradgren så är det regerande. Att vara statsbärande hämtar nog många röster i ett val som till mångt och mycket kommer handla om regeringsduglighet.

Detta är ett argument skjuter ner mycket av det som jag argumenterade kring i min förra bloggning – det blev precis tvärt om – Socialdemokraterna sitter kvar och de andra positionerade sig inför valet. Det kanske är så att vara ensam i regering är ett supertillfälle att spela det politiska spelet med hela regeringskansliet i ryggen och full frihet. Eller för att använda en allegori från seglandets konst – även en ordentlig motvind går det att segla i – gäller bara att kunna kryssa ordentligt – även det en socialdemokratisk paradgren, speciellt under Stefan Lövfen.

”Det konservativa blocket”

Det är nog tur för Ulf Kristersson att han inte behöver regera denna mandatperioden. Att rådda en M-KD ledd regering skulle inte vara det lättaste. En sådan regering skulle vara helt beroende av stöd från Sverigedemokraterna – ett parti som under deras landsdagar i Karlstad i helgen har ett helt nytt självförtroende varandes i mitten av svensk politik.

I och med att M-KD regeringen är helt beroende av Sverigedemokraterna och dessutom regerar på en 99% Socialdemokratisk budget så skulle resan fram till valdagen vara allt annat än behaglig.

Dessutom kan man nämna att Kristersson, för att lansera sin koalition, behöva göra Sverigedemokraterna än mer politiskt rumsrena – halal-SD (kom ihåg var ni läste det först), ett nytt parti som M och KD inte bara kan samarbeta med, utan även part dit Moderata- och Kristdemokratiska väljare utan någon stigma kan rösta på för att slippa sitta i samma båt som pärlhalsbandstanter och abortmotståndare. Det är mycket som talar för att Sverigedemokraterna kommer vara det största partiet i det konservativa blocket nästa höst.

Den matematiska övningen hur ett sådan block skulle fungera utan att det största partiet inte sitter med i regeringen ger vid hand att en sådan regering i princip skulle styras av ett icke-regeringsparti vilket får en innevarande mandatperioden verka normal. Min gissning är att Sverigedemokraterna kommer sitt på regeringskansliet (om än inte som statsminister) om det går en högervåg i valet.

Det blir synnerligen intressant att se hur denna konstellation kommer att utveckla sig, om man väljer att binda sig hårdare till varandra eller om man väljer att hitta lösningar över hela den politiska spelplanen – detta speciellt eftersom den gemensamma budget-reservationen var väldigt begränsad.

Liberalerna

När M-KD omfamnar Sverigedemokraterna så kommer man automatiskt att stöta bort Liberalerna, och detta på två sätt:

1. Att Liberalerna rör sig bort från det konservativa blocket och hamnar i mittens ingen mans land.
2. Att Liberalerna inte kommer att få några stödröster då dessa är bortkastade i en kontext av den blockpolitiken.

Det kommer inte att fungera att göra en blå-spagat, d.v.s. för Busch och Kristersson att krama både Liberalerna och Sverigedemokraterna och den stora förloraren är Liberalerna. Dessutom, blotta umgänget med det konservativa blocket gör nog att mången Liberal väljare redan är på väg över till Centern i den stora oheliga mitten.

Dock är det nog så att det är få utanför de arvoderade posterna som kommer sörja Liberalerna nämnvärt om de försvinner nästa val. Vilken fråga skulle kunna ändra på det?

Valet 2022 – för vem kommer det bli svårast och vem vinner?

Valet kommer utan tvekan vara svårast för väljarna – det vill säga alla väljare som tänker själva.

De dogmatiska väljarna har redan sitt på det torra – de partierna som levererar enkla lösningar på komplicerade samhällsproblem utan att förklara hur man kan genomföra den enkla lösningen i ett komplicerat politiskt landskap är de partier som kommer attrahera den grupp människor som hanterar politik som snabbast vid en kafferast.

Ta bara problematiken med gängkriminaliteten – det krävs inte bara en upprustning av de rättsvårdande myndigheterna i de särskilt utsatta områdena utan även ett uppbyggande av civilsamhället för att komma till rätta med utanförskapsproblemen i form av religiös extremism, språksegregation, fritidssysselsättning och arbetslöshet. Det är otroligt komplext att förstå för majoriteten av oss.

Förmågan att kunna beskriva mångfacetterade problem och leverera lösningar som inte bara adresserar ett problem på ytan, här och nu, utan även omformar samhället så att det blir starkt även nästa-nästa mandatperiod tror jag kommer för många av oss vara viktigt. Detta är viktigt för att kunna göra ett val av något parti och inte bara ett välja bort på grund av ogillande.

Det sätt som partierna agerar under de kommande 10 månader som vi har kvar fram till valet för att vara konstruktiva i styrandet av landet kommer, tror jag, bli exceptionellt premierade i valet.

Därmed skulle jag vilja hävda den radikala åsikten att det är viktigare vilken politik man bedriver än vilka man genomför politiken med. Jag tror inte jag är ensam om att vara så otroligt trött på uttalanden och hållningar som ”eftersom X pratar med Y så kan vi inte samarbete med X”.

Det handlar inte bara om regeringsfrågan utan alla frågor. Det finns en verklig trötthet på detta beteenden och folket (i detta fallet jag) kräver skärpning från politikerkåren.

Låt oss ha ett positivt anslag på den ovan beskrivna re-positionering. Den nya positioneringen som vi har sett bland partierna ger partierna nya och friare tyglar. Ett blankt papper skall nu skrivas i de nya rollerna inom politiken. Hanteringen av vårbudgeten och otaliga debatter kommer att nagelfaras fram till valet.

Må bästa parti vinna… det är många som tittar.