Värt att veta om en drönare i ett bisamhället:
Drönaren kan inte äta själv utan måste matas av arbetsbin. Han deltar inte heller i arbetet i samhället.
…
Under vintern får inga drönare tära på förråden. Därför dödar arbetsbina alla drönare på hösten i den s.k. drönarslakten.
Så här på helgen har jag tid och möjlighet att förkovra mig i den producerade textmassan i nationens medier. När deltävling 58 av Melodifestivalen dunkar på TVn läser jag en insändare i Skånskan skriven av folkpartisten Mats Persson.
Oj, förlåt, de har ju ändrat namn nu, Folkpartiet. Eftersom folket försvann behövde man även ändra namnet. Namnet ”Partiet” har för starka annotationer till en enpartistats politiska gren så ett större skifte krävdes.
Liberalerna var ett oförstört varumärke som man kunde åka gratis på ett tag. Låt mig rätta mig själv – Mats Persson går under varumärket Liberal numera och inte Folkpartist.
För det är bara ett varumärke, inte längre en ideologi för detta parti. Det förstår man när man läser Mats Perssons insändare (2016-02-20) under rubriken ”Lägre ingångslön bättre än bidrag”:
På grund av höga kostnader för att anställa har arbetsgivare, både offentliga och privata rationaliserat bort människor som tidigare gjorde viktiga insatser på arbetsplatsen. Arbetsmarknadens höga krav på formella kunskaper och färdigheter för att unga och nyanlända som saknar detta får stå utanför och knacka på. Det är inte hållbart. Omkring 90000 unga mellan 15 -24 år varken arbetar eller studerar. Bland nyanlända tar det alldeles för lång tid att etablera sig på arbetsmarknaden. När människor försörjer sig på bidrag under långa perioder och upphör med att söka arbete skapas ett utanförskap som i längden leder till ett svagare samhällskontrakt.
Hela resonemanget i artikeln går ut på att lägstalönerna skall sänkas, bland annat för att få bort problemen med de 90000 arbetslösa ungdomarna. Det är allt annat än liberalt att hävda att staten skall kommendera fram lägstalöner och jobb som passar dessa.
Varför inte låta marknadskrafter styra så som man har gjort på akuten i Helsingborg där de enkla jobben tillsätts för att få bättre och ändamålsenlig utväxling på sjuksköterskorna och undersköterskorna.
Resurspersoner på akuten i Helsingborg
Poängen här är att det finns jobb som ger en stor ekonomisk utveckling om samhället vågar släppa kraven på formalia. Det är inte så, vilket man har insett på akuten, att man måste vara utbildad undersköterska eller certifierad sängbäddare för att bädda en säng. Samtidigt innebär dessa att utbildad personal frigörs för att göra det som de är bäst på.
Jag skulle vilja hävda att det inte finns någon ungdomsarbetslöshet, för är det så att man inte har ett jobb så får man utbilda sig tills dess att man kan skaffa sig ett. Jag själv var 27 när jag var klar med min utbildning och har svårt att se att en 15-åring kan säga att denne är klar med sin utbildning under samtalen på arbetsförmedlingen eller på socialkontoret.
Lite lustigt är det att de så kallade Liberalerna har kickat ut kravliberalerna och anammat kapplöpningen mot sänkta ambitioner. Vad hände med Folkpartiets idé om lärlingsutbildningar?
Hela det ickesocialistiska spektrat har nu övergått till satsningar på minimilöner och ett lägre förädlingsvärde av arbetsinsatsen. Det liknar en masspsykos att alla partierna har samma idé till lösning och ingen av idéerna syftar till att stärka svensk konkurrenskraft genom höga ambitioner!
På söndagen dagen efter (2016-02-21) när jag slår upp Skånskans ledarsida läser jag en ledare signerad Lars J Eriksson. En centerman som prisar kontorslandskap men samtidigt kritiserar sanktioner mot Ryssland för dess invasion av Krim.
Bland irrfärderna kommer han fram till att man skall ha en medborgarlön som är kopplad till en form av arbetsplikt. Kan upplysa att systemet kallas att man har ett jobb. Fördelningen av dessa jobb kallas arbetsmarknad och betalning för insatser kallas lön.
I krönikan prisas det faktum att Landskrona kommun genom det liberala kommunalrådet Torkild Strandberg allokerar arbete inom ramen för försörjningsstödet och därmed kringgår marknaden.
Vad är det med dessa ”liberaler” (folkpartister eller centerpartister lika) som gör att de hyser sådan misstro till friheterna och skyldigheterna att man vill subventionera bort problem under mattan så att de inte syns? All denna subventionering sker genom offentlig tillväxt – vad är det som gör att liberalerna nu söker sina lösningar inom socialismen?
Har man nått vägs ände med liberalismens principer, namnbytet till trots, och därmed mer och mer vill ha stat och kommun att sysselsätta människorna med begränsade värdeskapande verksamheter i stället för att stärka nationens konkurrenskraft?
Jag skulle så gärna vilja att Mats Persson, Lars J Eriksson, Torkild Strandberg och alla andra socialister i liberal skrud tog sig tid till att studera världen och den konkurrens som finns där ute. Det handlar om att skapa ett system som är så resurssnålt att varje enskild insats tillför värde.
Om vi misslyckas med att skapa det samhället kan Lars J Eriksson leta med ljus och lykta efter de aktiviteter som skapar överskottet skola och omsorg, än mindre till medborgarlön. Det är så gränslöst naivt att tro att medborgarlönen är lösningen på alla problem som finns vad gäller resurssättningen till arbetsmarknaden.
Dagens så kallade liberalister har totalt tappat fortfästet vad gäller att få samhället att skapa överskottet som ger resurser till skola, vård och omsorg. De står för en total kantring av balansakten mellan rättigheter och skyldigheter, en kantring som blir särdeles allvarlig när det lutherska nationalpsyket håller på att nedmonteras i Sverige.
Är det någon som tror att strykjärnstillverkning är en framtidsväg i Sverige. Tag dig tid och titta på nedan dokumentär från kanadensisk TV och ställ dig frågan om de enkla jobbens väg, eller ännu värre – medborgarlönens väg, är den rätta för att upprätthålla samhället?
https://www.youtube.com/watch?v=WlSHo61nRWw
I filmen ser vi vad vi konkurrerar mot. Jag säger inte att detta är ett idealsamhälle men i realiteten är detta ett system som vi ekonomiskt måste överträffa. Med en befolkning som inte till fullo utvecklar sin kreativitet och som inte anstränger sig till gränsen för sin förmåga har vi inte en chans att överleva i den internationella konkurrensen.
Grundproblemen som alla politiska partier försöker komma undan genom snabbfixar handlar om att delar av den svenska arbetskraften inte är konkurrenskraftiga. I stället för att ta tag i det problemet accepterar liberalerna problemet och försöker hitta olika lösningar för att få undan individerna statistiskt sätt. Jag är inte imponerad.
Hur ser de själva på sitt förhållningssätt? Är det så att våra kapitulerande liberaler transcenderar bortom de ekonomiska realiteter som den värld, vi känner, är uppbyggd på? Drönarna får plats i ett samhälle som genererar någon form av överflöd men gör processen kort med dem i bristsituationer. Det är svårt för en realpolitiker att komma runt den naturlagen.