Den tvetydiga rubriken ovan är helt avsiktlig. Nu så här efter jul så kan jag konstatera att det var skönt att vara med om down-scaling av julklappshysterin. Innan jul gick det ut ett påbud om att det inte skulle vara några julklappar till de vuxna. Visst, det var samma påbud som skickades ut förra året men då ingen riktigt följde uppmaningen fick det inte önskad effekt.
Av någon anledning var det en näst intill 100% efterlevnad av instruktionen i år. Jag fick ett par strumpor av min dotter vilket jag blev jätteglad för. Yllestrumpor (som kostar skjortan) var en ordentlig julklapp som hon verkligen gick all-in finansiellt för. Jag är djupt tacksam för den och jag är djupt tacksam för att jag inte fick några andra paket. Ja, jag vet att det låter som en efterkonstruktion rättfärdigande den klena paketskörden, men nej – tacksamheten är på riktigt.
Så om vi nu var så duktiga att inte hålla på med vuxenklapparna vad skulle då nästa steg i det sunda julfirandet vara? Låt oss inte prata om det veganska julbordet, även om det ligger i farans riktning, utan om att även trimma ner mängden av barnens julklappar. Ja, det är som att svära i kyrkan men är det så otroligt?
På det julaftonsfirande som jag var på fanns det tre barn; en fjortonåring, en tvååring och en två månaders baby. Det var fantastiskt att studera tvååringen som inte hade en aning om vad som pågick – helt plötsligt kom en rödgubbe in genom dörren för att dela pappersinslagna leksaker som barnet skulle gå fram och hämta en efter en. Det måste ha verkat bisarrt för honom om han hade satt sig ner och funderat på saken.
Nu gjorde han inte det. Bland de första paketen som han fick fanns ett paket med skramlade innehåll vilket var mycket mer intressant än tomten. Tvååringen sprang omkring med paketet lycklig för sin färgglada skallra. Kvar satt vuxenvärlden och funderade på vad som skulle hända nu när protokollet var brutet – huvudaktören (tvååringen, inte tomten) var inte intresserad av julklappsutdelningen längre.
Nåja, teatern kunde återupptas efter en stunds skramlande då föräldrarna lyckades styra upp ungen så att han kunde spela sin roll igen. Dock var mängden paket så överväldigande för tvååringen att paketen efter ett tag låg utspridda över golvet. Ja, det var sannerligen en tänkvärd föreställning för de som still satt och såg på.
Jag var också delaktig i överflödet då jag gav en plastsaxofon som kunde generera rikligt med ljud. Nu så här efteråt inser jag att presenten egentligen inte var riktad till barnet att utveckla sina förmågor utan avsikten var att skoja med föräldrarna som dag ut och dag in skulle få avnjuta ljudet från saxofonen.
Förra året fick ettåringen en plasttrumma av mig – har inte hört om några fantastiska musikala verk har kommit ut från presenten – eventuell föräldrars huvudvärk har inte heller rapporterats.
Inför nästa år är mitt löfte att inte fortsätta bidra till barnets ljudgenerering utan kanske kunna bidra med mer kvalitet (och mindre kvantitet) i barn-föräldra-relationen. Vad det skulle kunna vara har jag ingen aning om men så har jag nästan ett helt år att fundera ut vad det skulle kunna vara. Har du några förslag får du gärna kommentera nedan, men oavsett vilket så är jag utanför paket-racet nästa år fullständigt… förutom till mitt eget barn, min partner och min pappa. Vansinnet måste få ett slut och 2020 är året när det kommer hända.
God fortsättning till er alla.