Brevet till Måns

Ni som känner mig vet att musik inte är min grej. Ja, faktisk så lite min grej att ens hålla takten kan vara en utmaning. I lördags var det Eurovisionsschlagerfestivalen. Jag var väl inte drivande i att just detta program visades på plattskärmen här hemma.

För att mildra tristessen så hade jag satt igång mitt trädgårdståg. Så under tiden som det ena landet efter det andra levererade sina bidrag hade jag något roligt och fantasieggande att hålla på med. Min fåtölj var vänd mot trädgården men jag hade möjlighet att kasta ett getögat på eventet via TV apparatens spegelbild i fönstret.

Visst var det så att jag vände mig om när Sveriges bidrag gick av stapeln. Jag hade hört låten innan men det var ändå trevligt att se en artist som inte hade en urringning som gick ner till naveln. Även killen som framförde låten hade jag hört talas om tidigare och var för mig klassad som en kändis.

I mina observationer av världen har jag utvecklat teorier om kändisskapet. Teorin säger att mängden kändisar vid varje givet tillfälle fördelat över populationen är konstant. Med andra ord så finns det en konstant som säger hur många kändisar en median-Svensson kan hålla koll på.

Jag läser ibland Svensk Damtidning. Ja, ni läste rätt, men jag läser den utifrån fascinationen över hur hovet lyckas elda under alla dessa lojala rojalister med skvaller i symbios med en tidning. Som republikan är det trevligt att ha gruppen rojalister som studieobjekt när man kan hålla sig på ett sunt mentalt avstånd.

Men idag har mina perspektiv på den glättiga tillvaron ändrats när det intellektuella avståndet försvann. Skiftet kom med en lite bild på telefonen. Det var en bild av killen som sjöng den svenska låten tillsammans med min dotter och hennes kompis.

Ni som kommer ihåg bloggningen när jag kommer i kontakt med den sparkdräktsklädda t-shirtföräljaren Yohio i Hörby vet att jag inte lägger två fingrar i kors för att underhålla någon sådan beundran som förälder. Idoldyrkan är inget som jag hänfaller åt eller ens känner att jag kan uppmuntra något deltagande i.

Men så ikväll kom bilden på Måns med min dotter och hennes kompis vilket gör att jag skulle vilja skriva några rader till denne Måns:

Kära Måns

Jag tror att du, utan att du vet om det, har gjort mig lycklig med ditt sätt att vara.

Att efter den stora segern i Wien ta dig an och multiplicera glädjen i folklagren genom att spontansjunga A capella på flygplatsen är så bra.

Efter ytterligare en dag så dyker du upp någonstans i Lund och signerar vad du nu signerar för något. Detta för att sedan låta dig fotas tillsammans med nio-åringar med samma leende som på scenen i Wien.

Du gjorde min dotter så glad. När jag senare hörde henne berätta om mötet var det med så mycket energi och inspiration. Detta gjorde mig glad och det tackar jag dig för.

Med vänlig hälsning/PerE.

Och inte nog med det – nu vet jag var min mössa har tagit vägen…