Huvudbyggnaden på Wendelsberg
I helgen var jag privatchaufför åt min pappa som besökte folkhögskolan/internatet Wendelsberg. Det var ett besök till en svunnen ungdom för honom och många fler i skolans kamratförening som hade årsmöte.
Det kändes även för mig som att man besökte en annan tid. Ungdomarna som bodde på internatet nu, njöt av solgasset på det stora gräsytorna mellan byggnaderna. Detta tillsynes oberörda av magin. Jag har faktiskt ganska svårt att förstå varför det kändes så anrikt. Var det så att detta med kamratföreningen satte djupa spår i mig – hur kan människor 50-60 år efter man gått färdigt utbildningen, känna ett så starkt band med utbildningsanstalten? Pappa har till och med skänkt pengar till den vänstra fontänen på bilden till höger. Jag kan inte tänka mig att skänka pengar till restaureringen av fontänen framför universitetshuset i Lund (eller kanske fontänen vi UB2, trots att det är en av få fontäner som tilltalar mig). Kanske hade den speciella känslan med det gamla huset att göra.
Huvudbyggnaden var helt fantastisk. Tinnar och torn, gångar och korridorer, trappor med statyer i. Min dotter och jag sprang fram och tillbaka, upp och ner för trapporna. Nästan alla taken hade avancerade stuckaturer eller takmålningar (eller både ock)
Besöket avslutades med en teaterföreställning genomförd av eleverna på skolans teaterprogram. Det var väl valda delar ur revyer av Hasse och Tage.
Mobilkamran gör inte föreställningen rätta
Jag kan inte göra annat än att beundra dessa elever. Att passionerat gå in för ett högriskprojekt som att utbilda sig till scenarbetare är smått otroligt.