Axels tivoli gör mig gammal

Jag har alltid gillat berg- och dalbanor. Var helst det har funnits en har jag aldrig tvekat att ge mig ut på en färd. Farten, kittlandet i magen och det stora leendet i ansiktet efteråt är ovärderligt. Som tekniker har jag ett obotligt förtroende för tekniken, så trots att det gnisslar och knirrar är jag helt övertygad om att jag kommer överleva just den aktuella åkturen.

I onsdags på Hörby marknad ändrades allt det. På grund av en utdragen telefonkonferens på jobbet fördröjdes mitt inträde på marknaden till 15-tiden. Det blev lite stressigt då jag 16.00 skulle stå i det Moderata ståndet på Nya Torg. I snabb takt avverkades Virvelvinden och Rainbow, och de medhavda barnen körde Radiobilar dessemellan. Men 10 minuter i fyra har jag två åk kvar på armbandets 10 åk. Barnen kräver en åktur till med virvelvinden; jag ger med mig.

Den sista ödesdigra biljetten för 35 kronor som berättade saker om mig jag inte ville veta.

Jag köper ytterligare en biljett och vips sitter vi i snurran igen. Och vilken snurra det var – konstant under fem minuter snurrar den lilla kapseln med maximal hastighet. När det är över hoppar barnen ut och skrattar – jag är helt förstörd och vill kräkas. Min oskuld vad gäller kroppslig förmåga att hantera åkattraktioner är bruten – jag kan inte ta vad som helst.

Barnen lämnas över till barnvakten och jag beger mig till ståndet på Nya Torg. Första halvtimmen har jag känningar av åkturen; lätt yr och med en influensakänsla i magen. Sedan lyckas jag dock återhämta mig… fysiskt.

Mentalt lider jag fortfarande – jag har blivit gammal. Jag kunde inte ta virvelvinden två gånger som en sexåring. Hur skall detta sluta? Resan utför har bara börjat – min sexåriga dotter kommer sätta mig på plats åtskilliga gånger världen över när jag ger efter för åkattraktioner jag aldrig tidigare skulle tveka att hoppa på.