I dessa turbulenta tider om kärnkraft läser man om att staten skall vara ytterst ansvarig för kärnavfallet i slutförvaret. Argumentet är att företagen tenderar att gå i konkurs innan strålningen klingat av.
Tidsperspektivet är 100 000 år. Gustav Vasa valdes till kung 1521, i någon liberal tolkning kan man säga att Svenska staten instantierades då – 500 år sedan. Vad är sannolikehten att Sverige ens existerar år 2521, eller mer intressant, svenska skattebetalare? Det hela blir en, som SKB säger, mer eller mindre filosofisk fråga.
Den senaste istiden Weichsel hade ett istäcke som var 3-4 km tjockt för 20000 år sedan och täckte stora delar av Skandinavien. Vad skall svenska skattebetalare göra åt kommande istid?Så vad konkret kan man få ut av dessa perspektiv? Om man inte kan räkna med en stat hur kan man hantera en plan för läckande kärnavfallskapslar? Lek med tanken att när man fyller igen slutförvaret, så bakar man in guldtackor (finns det något som är mer beständigt?) som kan bekosta reperationer av slutförvaret. Det är dock viktigt att mänskligheten inte får reda på guldtackornas existens, då de i så fall med all sannolikhet omgående kommer grävas upp.
Den största positiva effekten av att gräva ner guldet är nog dock att den verkliga kostnaden syns i kalkylerna.
Fast med den takt som vi förbrukar vår planets resurser, kommer det kanske inte finnas någon girig mänsklighet att reparera de potentiella skadorna. Den riktiga frågan kanske i stället är, hur många miljarder är det värt att rädda några överlevande råttor i en post-civilisation.
Är det så att hela avfallsfrågan är ett spel för galleriet; att det i verkligeheten är vår generations desperata försök att hantera ett olösligt moralisk dilemma med teknik.