Under sju veckor denna sommaren har jag jobbat i Taiwan. Nu är det slut för denna gång och jag tar mig tillfälle till att reflektera över vad som är så specifikt när man jobbar i en annan kultur.
För det första är det fullständig omöjligt att i grunden förstå vad det är som händer omkring en. Efter ett tag slutar man att försöka förstå. Ta detta med begravningarna: sällan har det varit så många begravningar. I början beklagade jag som man gör här hemma, men när de säger att de skall gräva upp den gamla farfarn, eller vad det nu månde vara, då behöver man inte beklaga.
En torsdagsmorgon fick jag en genomgripande information om hur man gräver upp den döde, putsar benen och lägger dem i en urna, för att sedan placera urnan i familjens tempel. Det var viktigt att alla mån-tabellerna stämde för att deltaga i processen. En inhyrd konsult hjälpte till med alla tabellerna och putsningen av benen. Det senare kunde vara ett digert arbete om maskarna inte gjort var de skall på de tio åren i marken.
Dagligen går man omkring i bubblan utan att förstå eller ens notera vad som händer när man applicerar sina svenska referensramar. När konflikten blir påtaglig, och det inte gå att ignorera, då är det inte så lätt att bara tuffa på. Vad man kompromisslöst har utsatts för, är det Taiwanesiska sättet att jobba; sju dagar i veckan – på helgerna dock färre antal timmar.
Jag var helt slut efter denna behandling av min hjärna. Förra helgen var jag tvungen att ta ledigt över fredag, lördag och söndag då jag var nära att kollapsa. Första dagen när jag var ledig sov jag medvetslöst i 14 timmar, marginellt mindre andra dagen. Jag frågade mig själv: hur överlever Taiwaneserna i systemet?
Så, när jag kom tillbaka tittade jag mig omkring och drog följande slutsats: på jobbet arbetar man inte, man existerar. Den hypereffektiva svensken jobbar hårt under de åtta timmarna, för att sedan åka hem och umgås med familjen. Så gör man inte i Taiwan på det företag jag jobbade med.
Slippers, kortbyxor, t-shirt är nyckeln till överlevnad
Bilden ovan beskriver ganska väl hur attityden till arbetet skiljer sig; du är en mental del av själva processen, till skillnad mot Sverige där processen är ett objekt som du jobbar med och som ger dig stressnivå och frustration. Just det faktum att du i Taiwan omfamnar arbetet och att arbetet omfamnar dig, gör att du kan ta dig vissa friheter hur man disponerar de timmar du är på jobbet.
Fullständigt acceptabelt och en nödvändighet om man inte skall bli en utbränd svensk
Just tuppluren på jobbet tror jag man har utvecklat till fullo. Det är inte så att man går omkring i ett kontorslandskap med snarkande ingenjörer som är mentalt borta under en åtta timmars skönhetssömn. Det är den klassiska power nap-en som används.
Som betingad svensk har man svårt att varva ner på jobbet för att kunna applicera tuppluren. Jag har till och med problem att somna för natten om jag jobbat sent på kvällen. På något sätt har man i Taiwan ett tempo på jobbet som tillåter balansen mellan stressnivå och avkoppling. Det är säkert flera år av empiriska studier som krävs för att förstå den dynamiken.
Jag vet inte vad detta säger om oss svenskar, eller vad det säger om taiwaneser. Kanske säger det inte någonting alls om varken svenskar eller taiwaneser, utan bara något om mig som kulturell lutheran. Jag kan bara konstatera att man måste välja – man kan inte köra båda systemen, för det pallar man inte som människa, oavsett hur högpresterande man är.
Technical support lead i projektet - otroligt hög tillgänglighet med ett skarpt intellekt, ansvarig för att koordinera kundsupport i Taipei och Shanghai. Vad skulle jag gjort utan honom och hans power-nap?