Ibland svänger humöret. För första gången efter jul, och en lång tid innan jul också, vad det löparrunda uppe i Fulltoftaskogarna. I början tog det emot – jag kände hur det dallrade på magen och höfterna. Uppförsbacken på Enevången vållade andfåddhet. Jag flåsade och jag tänkte ”vems kropp är det jag har fått på mig idag?”
Som tur var träffade jag en äldre dam på skidor i skogen och samtalet gav mig tillfälle till återhämtning. Några minuter senare är jag på språng igen, lite lättare i sinnet. Solen skiner och snöflingorna dalar sakta mot marken vilket gör det hela magiskt i den täta granskogen.
När jag kommer upp i Fulltoftaskogarna har jag vinden i ryggen och och solen i ansiktet. Luften är kristallklar och runt -7 grader. Det som började som en jobbig insikt om min lathet i joggingspåret det senaste halvåret förbyttes i en fantastisk naturupplevelse.
Jag kände att jag landade mer på framfoten än hälen och ersätter den lunkande kutande stilen med en högburen variant. Rockar fett som ungdomar skulle sagt – troligtvis helt omedvetna om hur väl detta passar en 41-åring på joggingtur.