Arbetstidsförkortning och populism

Detta är del två av tre kring debatten om arbetstidsförkortning. Läs del ett först genom att följa länken här: Gärna arbetstidsförkortning men först en bra pension – arbetslivets prioriteringar.

På vänsterflanken inom svensk politik har arbetstidsförkortningen varit ett ständigt återkommande tema. Konsekvent har det handlat om hur man skall korta ner arbetstiden, mer sällan om hur man skall finansiera produktivitetsbortfallet.

Faktum är att det finns en korrelation mellan det arbete som görs och vilka medel man har att tillgå för att bygga ett samhälle. Ju mer ekonomisk värde som skapas, efter att kapitalägarna och löntagarna har fått sitt, desto mer finns det att använda för att skapa ett samhälle som ger medborgarna trygghet och utvecklingsmöjligheter.

Vad säger det om organisationer som inte gör kopplingen mellan förmågan att skapa värde och möjligheten att fördela detta värde?

Ett före detta statsbärande partis hållning i frågan

Givet att det ovan är basfakta i målet, är det förvånande att Socialdemokraterna sällar sig till verklighetsförnekarna genom att önska se en arbetstidsförkortning. Inför EU valet 2024 kastar sig f.d. socialminister Annika Strandhäll, som i skrivandes stund är ordförande i Socialdemokraternas kvinnoförbund, in i debatten genom att kommentera Sveriges Kommuner och Regioners (SKR) beräkningar att det skulle kosta 36.5 miljarder att sänka veckoarbetstiden med tre timmar:

”Det finns inga som helst seriösa belägg för SKR:s siffror. Det är teoretiska modeller som bygger på förenklade antaganden.”

Annika Strandhäll i Ekots lördagsintervju 2024-04-27

Vilka andra icketeoretiska modeller utan förenklande antaganden som gavs vid hand med en annan kostnad fanns inte att tillgå. Det är förvånande hur svensk politisk företrädare avfärdar modeller som förvaltningen av verksamheten nyttjar sig av. Men det första käppen i marken för att markera en position kring ett Socialdemokratiskt ställningstagande kring hur mycket vi arbetar.

Man är inte bara i politisk opposition utan även i opposition mot

• ekonomiska modeller
• offentliga organisationer
• sunt förnuft kring värdeskapande

Det är dessutom djupt oroande att se att dessa oförblommerade populistiska ”analyser” kommer från mitten i en konsensusfråga som arbetsreglering och inte bara varandes huserande på de politiska kanterna. Socialdemokraterna är inte ensam om populismen, men det är tacksamt att använda dem som exempel då deras politik/strategi om arbetsmarknadens parter har varit så konsekvent så länge.

… och facket hänger på

Tankarna om kortare arbetstid från Strandhäll hade varit i säck innan det kom i påse, nämligen LO-säcken. Det kommenterades i Dagens Nyheter två dagar innan

”Sammantaget så är det dags att sänka arbetstiden. Vi ser att det sker runt om i världen och runt om i Europa. Det är dags att göra det även här och vi har faktiskt råd att göra det.”

Susanna Gideonsson. LO-ordföranden, Dagens nyheter 2024-04-25

Så när den Socialdemokratiska rörelsen ser att den har råd att minska mängden arbete ses det som en intäkt för att nu är det grönt ljus från fackets politiska officer.

Pressen kopplad till LO driver också på för kortare arbetstid med positiva rubriker men i det finstilta går det inte att undgå att det finns en baksida:

Dagens Arena (som tillkom genom generös sponsring av LO) publicerar rubriker kring kortare arbetstidens lov (Här jobbar sjuksköterskor en dag mindre – nu vill fler hit) , men längre ner ser man att det är de klassiska optimeringarna som driver möjligheten till arbetstidsförkortningen – färre hyr-personal och lägre lön för kortare tid.

I en annan artikel i samma ämne (Forskare om arbetstidsförkortning: Viktigare med högre lön och trygga villkor) beskrivs exempel på arbetstidsförkortning i företag inom media. Inget av företagen beskriver 24/7-bemannings verksamheterna där det från sådana verksamhet konstateras att arbetskraften prioriterar högre lön över kortare arbetstider.

Hur har vänster-mitten hamnat här?

”Vi har råd” men samtidigt så kan man inte hantera kostnaderna för kortare arbetstid/högre bemanning inom offentlig sektor.

Vad är det som har hänt när Saltsjöbadsavtalet helt plötsligt skall få inblandning av politiken? Varför är arbetstidsfrågan av så central politisk natur att man indikerar ett åsidosättande den svenska modellen som säger att arbetsmarknadens parter skall komma överens utan politisk inblandning? Har inte den svenska modellen tjänat oss väl och vad skulle det kunna vara som gör att de inte ses kunna tjäna oss väl i framtiden?

Min bild är att debatten har väldigt litet med arbetstidsförkortning att göra – ironiskt nog.

På makro nivå tror jag att svaren på frågorna är Socialdemokratins politiska vilsenhet. Liberalismen har sedan 90-talet visat på vilket välstånd som kan generas med dynamiska marknadsekonomiska system. Befolkningens perspektiv på verkligheten har ändrats när stora delar av befolkningen har privatsparande i fonder och aktier. Från första parkett har folk möjlighet att se hur innovation skapar välstånd i sina investeringar/besparingar. Då är det svårt att rulla tillbaka bandet till en tid som var, när nu löntagarfonderna verkligen är fonder för löntagare. Problemet är att verklighetsbeskrivningen om välfärdsstatens finansiering är redan upptagen av mitten-höger delen av det politiska spektrumet.

Mesoperspektivet ger att det är svårt är att förklara beroendet mellan genererande av resurser för att kunna ha något att fördela. Detta är så tydligt i debatten – kortare arbetstid ger mindre upplevd stress och mer frihet. Baksidan är att det kostar mer att driva verksamheten och att mindre värde genereras för att betala för (de högre) kostnaderna. Ponera att vi alla går ner till noll timmars arbetstid – det skulle vara optimalt stressfritt, men det har andra konsekvenser för finansieringen av välfärden. Tillsammans med Saltsjöbadsavtalet principer är det en helt ofarlig fråga för partier att lansera för medietid.

På mikro nivå tror jag att det är svårt att som oppositionsparti attrahera väljargrupper med statsvetenskap och offentlig förvaltning. Konsekvenserna är att alla partier (P) använder sig av klick-beten som ”Med P:s politik behöver du inte jobba lika mycket”, lämpligt nog utan att nämna att

• kortare arbetstid innebär lägre lön,
• mindre arbetad tid innebär färre resurser till det offentliga, och att
• P inte kan påverka på frågan

Varje ny grupp av väljare letar efter löften om radikala snabba fixar i ett system som det har tagit generationer att bygga upp. Detta gäller inte bara då P = Socialdemokraterna utan samma sak för de andra partierna och de flesta fackförbund – varje individ måste få sin fråga teoretiskt löst omedelbart utan djupare konsekvensanalys eller kostnader för individen. Det är bara så tragiskt att se att även Socialdemokraterna är tvingade att gå samma väg som randpartier och de inte har kraft att föra en visionsdriven valsrörelse.

Just det faktum att väldigt få, om ens någon, kommer läsa denna text är en avspegling av samhällets klick-kultur med max 15 sekunders videor och allmän visionslöshet. Problemet med denna ”klick-politik” (det var här du först läste det…) är att man skapar normer som inte är förankrade i ett starkt samhällsbyggande, vilket exemplifieras av debatten kring arbetstidsförkortningen.

Nu gäller det att ta sig upp på ett realpolitiskt plan genom att slakta alla heliga kor. Nästa bloggning handlar om vad jag tror vi som nation behöver göra för att fortsätta bygga för framtiden.