Anarki i Lussetåget – hur fräckt som helst

Granen

Det var Luciafirande på min dotters förskola igårkväll och det hela var helt underbart! Ni som känner mig vet att jag är lätt oempatisk och i viss mån saknar tålamod, men igår smälte mitt hjärta när jag såg Luciatåget. Detta tåg, som manifesterade avsaknaden av koordination utav en samling barn som är jätteglada, sjungandes Sankta Lucia i lika många stämmor, var helt fantastiskt!

Tåget bestod av åtta stycken Lucior, fyra stycken tärnor, två stjärngossar, åtta tomtar (varav en var en unik cross over med en stjärngosse strut), sju stycken pepparkaksgummor och gubbar samt en julgran med blinkande lampor i luvan.

Inget av barnen var utklädd till snögubbe, men med tanke på misslyckandet i Durban, Sydafrika, så kanske det inte var så inne eller så hade den globala uppvärmningen redan gjort att snögubben var mer en fantasivarelse än tomten. Vad vet jag?

Jag var helt till mig innan uppträdandet under påklädningsfasen, när min dotter skulle förvandlas till julgran. En matta från IKEA, glitterband, julgranskulor i plast samt en hatt från Rusta. Det var min dotters eget påhitt att vara julgran. Hon berättade att man också kunde klä ut sig till julklapp, men det var det ingen som gjort. Jag är helt tagen av kreativiteten – en julklapp i Lussetåget!!! Klockrent!

Det var inte bara jag som var helt till mig – ett antal föräldrar genomförde de mest akrobatiska övningar för att få den perfekta bilden på barnen;  ståendes på bord, på stolar och i samma position som knästående skytte, fast med kamera. De kraftiga kamrorna blixtrade som chockgranater och jag blev alldeles snurrig i huvudet.

Efter ett tag märkes det dock att barnen tappade tålamodet med att vara föräldrarnas hjältar – barnen börjar studsa och vända sig om och greja med andra saker totalt omedvetna om den stora bilden. Tärnorna upptäckte att det inte alls var några ljus de hade i handen – det var ju Jedi-svärd – gissa om stjärngossarna var avundsjuka? Jag undrar om det någonsin kommer att vara coolt att vara stjärngosse, eller om det är något som kommer fasas ut med evolutionen, när de mest traditionslojala föräldrarna inte finns kvar?

Innan upplösningen på scenen blev total , blev det som av en händelse dags att få ut barnen från scenen – en lärare puttar diskret fart på de första tomtarna och resten av lussetåget följer med som en enda organisk massa.

En rungande applåd följer när sista barnet är på väg ut ut Maulan på Frostaskolan och man kunde som förälder slappna av då ens eget barn gått igenom denna traumatiska rit som så många andra barn före dem har genomlevt. Ni läsare som inte har haft något barn i Lussetåg tycker nog jag är helt tokig, men det var en stor kväll för mig – jag var så stolt och glad!

Jag kommer ihåg när jag gick på mellanstadiet på Attarpsskolan i Bankeryd utanför Jönköping, Jag var på samma sätt tvungen att medverka i världens löjligaste aktivitet – men då fanns inte optionen att vara gran, tomte, snögubbe, pepparkaka eller julklapp.  En Lucia, resten av tjejerna tärnor och alla pojkar skulle vara stjärngossar. Det var som om Hitler var inblandad i organiseringen av Lussetåget. Det enda som var spännande var att se om någon av tjejerna svimmade av pressen att hålla ett levande ljus framför ansiktet en timma. Det var tider det!