I torsdags när jag kom hem från Tyskland till Kastrup stod som vanligt P1 på i bilen när jag körde över Öresundsbron. Det var P1:s kulturpodds bevakning av de politiska partiernas ambitioner inför valet till hösten. Just i torsdags var det Sverigedemokraternas kulturpolitik som nagelfors. Det måste vara en trevlig patient att analysera för en inbiten halvsocialistisk kuturtaliban på Sveriges Radio då allt är så svart och vitt och välavgränsat.
Kan väl redan nu säga att jag själv uppfattar det som lite av en självmotsägelse att bygga nationalism med kultur, men det är ju trevligt inte minst för debattens skull att vi har ett parti som försöker. Speciellt är det trevligt att höra tankarna om en kulturkanon som skall aligna våra tankar så att vi blir svenskar allihopa. En samling kulturella uttryck så att vi förstår varandra och inte slåss eller kastar handgranater i Malmö.
Jag kan inte undgå att tänka tillbaka på årets skidsemester med dottern. Jag trodde vi hade en och samma kultur men icke. Jag drog min vana trogen några roliga citat från filmen ”Strul” med Björn Skifs – en klassiker för alla med god smak och lite så där lagom humor som man skall ha som vi lagomsvenskar har; ”nu kan ta mig faan ingenting gå fel” kunde hon inte relatera till – in fact, min dotter fattade inte alls vad jag pratade om. Filmen Strul hade inte letat sig fram till henne genom någon av hennes filter.
Hon å sin sida kunde recitera långa sångtexter från artister som jag aldrig har hört talas om. Det ”kulturella” gapet mellan mig och min dotter var avgrundsdjupt… skulle man kunna tro. I praktiken var det inte så; trots sin ringa ålder av tolv år har hon väldigt klart för sig vad som gäller här i livet för att ta sig framåt – hårt jobb. Inget kommer gratis – det gäller att ligga i i skolan och lära sig, för att kunna skaffa sig ett jobb som är roligt och utvecklande.
Kontentan är att vi kan strunta i allt vad detta med kulturkanon heter och allt vad bidragspengar till offentlig konst hit och dig skulle kunna ge för resultat – det är bara trams och en marknad för kulturprofiler i en parallell verklighet gent emot var resten av oss befinner sig.
Vad som verkligen spelar roll handlar om värderingsgrunden som kommuniceras från kollektivet vuxenvärlden. Det handlar även om vilka beteenden som statsmakten premierar som spelar roll för normerna som skapar ”svenskheten”.
Innan jag landade på Kastrup lyssnade jag på förra veckans ljudutgåva av The Economist och dess artikel om det ökade gängvåldet i Sveriges storstäder. Artikeln konstaterade att det var segregeringen och utanförskapet av invandrarungdomar som är den drivande faktorn till det ökande spontanvåldet. Invandrargängens medlemmar är inte de som kom från Syrien 2015 utan de som kom i början av 2000-talet och som har indoktrinerats i den svenska kulturen.
Enligt The Economist är 16% av de som är födda utomlands arbetslösa, detta under en urstark högkonjunktur. Är det inte något fel här? Personalen på landets sjukhus går på knäna samtidigt som kommunerna betalar försörjningsstöd till gängen att inte göra något. Konsekvensen blir att de aktiverar sig själva med kalasjnikovs och handgranater.
Med rättigheter till försörjningsstöd så kommer det inte finna några krav på att söka sig ett jobb och med höga ingångslöner så kommer det inte att finnas möjlighet att hitta ett relativt okvalificerat jobb där en dos av sunt förnuft och arbetsmoral skulle vara kvalificerande.
Problemet handlar inte om huruvida invandrarna har kunskaper om svensk kultur enligt en Sverigedemokratisk kulturkanon eller om de har läst Hemsöborna enligt en lika naive folkpartistisk litteraturkanon. Det är inte det som kommer att skapa en nödvändig social och ekonomisk mobilitet för grupper i landet Sverige.
Det handlar om värderingar och vad samhället förväntar sig av medborgarna – det handlar om hur samhällskontraktet ser ut?
Det råder allt starkare strömningar inom den socialdemokratiska rörelsen om att man skall införa medborgarlöner i stället för försörjningsstöd. Drivande för införandet är att man då kommer slippa hantera problemen med att vi har så svårt att få in nyanlända eller andra i motsvarande situation på arbetsmarknaden. Orsakerna till det är dels de höga kostnaderna för okvalificerad arbetskraft och dels de höga kraven på formell utbildning för att till exempel byta lakan i en sjukhussäng.
Medborgarlöner kommer inte att skapa någon social och ekonomisk mobilitet i samhället utan vi kommer permanenta en underklass som är dopad till passivitet i den offentliga ekonomi, hänvisad till ett skuggsamhälle. I detta samhälle har normen att lyckas och möjligheterna för individen bytts ut mot att lyckan för samhället att sopa dessa individer under mattan.
Glöm det. En arbetslös 20-åring kommer oavsett medborgarlön, litteraturkanon eller kulturkanon vara uttråka, söka spänning och ekonomiska möjligheter i den miljö och normer som denne vistas i. Innehåller miljön droger, vapen och ett samhället som inte är inkluderande utifrån sociala och ekonomiska möjligheter, så kommer vi får leva med att handgranater kastas lite då och då.
Värt att fundera på när parti efter parti lanserar sina patentlösningar inför valet.