Frågan är felställd – inte ”vad” utan ”om” i föreningsbidragsärendet

Vi kommer alla ihåg återremisserna på december månads fullmäktigemöte. Det var att ge mer pengar till socialnämnden, att köpa renoveringsobjekt till flyktingar och till sist kravet på kulturell mångfald för att få föreningsbidrag.

Jag håller med om återremisserna för de båda två första men hyser inget hopp om att ärendena uppdateras när de skickas tillbaka till Fullmäktige. Samma öde kommer drabba det sista ärendet, men där har jag ett annat perspektiv på orsaken till återremissen.

Oppositionen hängde upp sig på skrivningen om kulturell mångfald; Moderaterna om skrivningen var heltäckande, Sverigedemokraterna om kulturell mångfald ens var önskvärt. Mitt perspektiv är om bidraget är önskvärt över huvud taget, oavsett mångfald eller inte.

Vilken kulturella mångfald behövs för att kvalificera?

Här har vi föreningar som startas på grund av att det finns en idé om att man kan göra något gott för sina medmänniskor (ett av de andra kriterierna var att verksamheten riktade sig till socialtjänstens brukare). För dylik verksamhet finns då möjlighet att få bidrag från kommunen.

Om nu kommunen ser att det finns ekonomisk försvarbara anledningar till att sponsra den verksamheten, varför handlar man inte upp den tjänsten och kan knyta tjänsteleveransen till kvalitetsmål och kostnadseffektivitet?

Nu vet alla vi som sett Socialnämnden från insidan (ja, hela kommunen) att kvalitetsstyrning och kostnadseffektivitet inte är kommunens starka sida. Med de förhoppningar, som skrivningarna till kriterier för att få bidraget, indikerar kommer pengarna distribueras utifrån rena godtycke utan möjlighet till rättssäker allokering.

Bidragsutdelningen är som en blind leder en döv och detta sker med skattepengar.

Så varför händer detta? Ni som följer politiken ser att det finns ett mönster som kommunpolitiker ägnar sig åt; lekstugan med skattepengar – det är så lätt att dela ut andras pengar. Tre exempel (utöver det ovan) kan vara på sin plats där jag tagit fighten:

Exempel nummer ett: ”Intåget i Meijeribranschen”. Det dröjde inte länge efter maktskiftet innan det nya fullmäktige beslutade att kommunen skall sponsra en hel bransch – turismindustrin.

Trots att alla nödvändiga nätverk fanns på regional nivå och att det fanns kompetenta spelare på lokal nivå så beslöt kommunpolitikerna att använda skattepengarna till att sponsra turistföretagen. Detta område ligger så långt från kärnverksamheten skola, vård, omsorg och teknisk förvaltning som det bara går att komma. Ändå så var det så lätt att skicka iväg miljoner till företagen.

Exempel nummer två: ”Monumentalmålningar beställda från kompisen”. Vårt förra kommunalråd utropade sig till konstexpert och beställer en tavla från en konstnär vars mecenat är granne med kommunalrådet själv.

Aldrig har det varit så enkelt att argumentera för korruption, bara det skedde i någon så oskyldig bransch som i kulturbranschen; en form av socialbidrag utan att kommunen skall ha försörjningsplikt till en indrivares tecknare. Men det var så enkelt att skicka iväg 600000 kronor till en grotesk skapelse som inte har något med kommunen att göra för utom att skapelsen är så bisarr att endast kommunpolitiken själv överträffar galenskapen.

Exempel nummer tre: ”Turismresor till sopstationen i Namibia”, aldrig har en kommun spenderat så mycket pengar på att bygga en stängsel runt en soptipp i tredje världen som Hörby kommun.

Gång efter annan flög kommunpolitiker och tjänstemän till södra Afrika för att lära afrikanerna demokrati. Hela uppslaget var bisarrt med tanke på hur demokratin i kommunpolitiken i Hörby fungerade med ett kommunalråd som konspirerade och intrigerade så till dem milda grad att det politiska systemet kollapsade och en stor del av kommunpolitikerna byttes ut, undertecknad inkluderad. Svårt att veta vad kalaset gick på över åren men att det kostade miljoner skattepengar råder ingen tvekan om.

Ja, det är mycket som våra kommunalråd skall hålla på med. Den största kapitalförstöringen sker dock inom kärnverksamheten när alla dessa perifera och icke värdeskapande lekaktiviteterna tar upp tid från att faktiskt leverera kvalitet i den minimalistiska organisationen som skattebetalarna är värda och förleds tro att man betalar till.

Jag har skrivit det tidigare och ni kan tycka det är provocerande men vi har ett fullmäktige fullt av socialister. För det är inom det socialistiska lägret som vi ideologiskt hittar politikens utbredning i civilsamhället, en process som pågått länge nog.

Argumentationen för att inte breda ut offentligheten på den enskildes bekostnad måste komma igång från den överväldigande ickesocialistiska majoriteten i fullmäktige. För ökad offentlig ambition innebär ökade behov av skatter och därmed minskad handlingsfrihet för den enskilde kommuninvånaren.

Att välja den smala vägen för ickesocialisterna är svårt och man måste förstå de ideologiska drivkrafterna varför man måste utmana och visa ledarskap inför invånarna. Man måste förklara varför en kommun varken kan eller skall hålla på med allting i stället för att civilsamhället skall engagera sig genom intresseorganisationer.

Och för det specifika ärendet om kommunbidrag, så är det inte kommunen som skall förklara för föreningar vad dessa skall hålla på med – vi har total föreningsfrihet och kommunen skall inte lägga några värderingar på detta även om det är så lockande för den socialistiska regnbågen i Hörby.

Oavsett hur intressant en ideologisk och djupt filosofisk diskussion om kulturell mångfald skulle kunna bli mellan Susanne Meijer och Stefan Borg så betackar jag mig för den. Frågan är felställd – hade jag varit med hade jag yrkat på att bidraget skulle slopas helt. Men det kommer inte fullmäktige få rösta om då ordförande Tommy Hall egenmäktigt, utan att fråga fullmäktige, skulle vägra ställa proposition på yrkandet.

Men så fungerar det i socialistiska Hörby – du kan välja från vilket håll du skall äta det kokta ägget men du kan inte få välja om du alls vill äta det kokta ägget.  Socialistisk demokrati – var så goda och (s)välj.