På DN debatt pågår en stor diskussion om en debattartikel om att män blir kränkta för skrivningen att män som grupp bär ansvar ”mäns förtryck av kvinnor”. Många åsiktsnödiga kommenterar om det kollektiva manliga ansvaret och skyldigheten att kämpa för jämställdheten i alla dess former.
Snacka om pseudodiskussion. Jag kan här och nu meddela att jag känner mig inte alls kränkt över ovan anklagelse om männens kollektiva ansvar och skyldighet. Hands down.
På en middagsbjudning för några veckor sedan så diskuterades immigrationen och de problem som det för med sig (bland annat ovan problem om mäns förtryck). Ett av argumenten för en obegränsad invandring var att västerlandet var ansvarigt för destabiliseringen av Mellanöstern i och med invasionen av Irak.
Det är inte svårt att se kopplingen av att slå sönder diktaturen i Irak och destabiliseringen av det landet till skapandet av ISIS som en sunnireaktion mot den shiadominerade regeringen. Denna organisation hade fritt spelrum i det maktvakuum som uppstod när USA drog sig ut ur regionen. Resten med arabiska våren och Syriens sönderfall är historia.
Föga förvånande kan jag meddela att jag inte kände mig speciellt ansvarig för den USA ledda invasionen. Inte heller kände jag mig speciellt kränkt av att blivit anklagad för att vara medskyldig som representant för vänsterlandet.
Inom politiken i Hörby röstade jag som jag tyckte, inte som andra tyckte. Jag gjorde så gott jag kunde för att baxa kommunen i den riktning som jag tror är rätt. Detta vållade stort förtret och baktalningen av mig som person var omfattande från de som inte lyckades kuva mig.
Faktum är att de subversiva metoderna är en integrerad del i politiken, både lokalt och nationellt, för att hålla ordning i linjerna hos röstboskapen i bänkarna. Om det är någon som tror att jag kände mig speciellt kränkt över skitsnacket och dolkstötarna så tar man fel.
Poängen med ovan tre exempel är att vi kan tycka vad vi vill om sakfrågorna men ansvaret för anklagelserna ligger alltid för den som anklagar, inte den som är anklagad. Att folk går runt och tycker att jag är en idiot rör mig inte i ryggen.
Just det faktum att anklagelserna verkar vara ett så stort problem att det har en faktisk påverkan på individens beteende måste indikera att individen har så svårt att se skillnaden mellan sak och person.
Det är här som det intressanta framträder:
Det är inte andras person och sak man skall se skillnad mellan, utan sin egen person och sak.
Solhatt, solfjäder, kjol och handväska – identitetskris eller tvärt om?
I en tid när människor är som besatta av att projicera en bild av sig själva på sociala medier blir känsligheten av ett angrepp på projektionen så mycket större. I åratals kan individer jobba för att skapa ett perfekt alterego på Facebook baserat på bilder på kattungar, semesterbilder av familjen och gillamarkeringar.
Minsta lilla angrepp, eller frånvaro av bekräftelse, på den rena, perfekta modellen och projektionen av sitt jag på Facebook kommer leda till en smärre kris. Men vad värre är, är att minsta lilla angrepp på sitt verkliga jag leder till gigantisk kris eftersom man inte har en aning om vem man verkligen är.
Problemet här ligger i att bygga sin identitet, och en ytlig sådan genom en myriad av sociala försöksballonger, i realtid på ett socialt nätverk. Din bild av dig själv kommer vara baserad på andras dom av din projektion genom antalet gilla-markeringar.
Det står i bjärt kontrast till att skapa identiteten privat och under djup kontemplation baserat på världsåskådning.
Det är bara genom den senare metoden du med all rätt och förmåga kan gå runt och fullständigt skita i vad folk tycker om dig.
http://www.nytimes.com/video/world/asia/100000004108808/the-killing-of-farkhunda.html
I Anders Lindbergs och Katerine Marcal plus andra salongskommunister på Aftonbladets ledarredaktion bär vi män ett gemensamt ansvar för det som sker i filmen. I deras värld skulle den kunna vara tagen på en kräftskiva där kräftorna var trålade istället för burfångade av den kvinnliga fiskaren, eller att det blev ett litet bråk att en kvinna klätt midsommarstången med fel blommor så vi som har namn som står i almanackan hade reagerat på samma vis.
Nu behöver inte nämnda personer fundera på detta eftersom en sån här film aldrig skulle komma upp i Svensk slaskmedia. Annat hade det varit om Rumänska män gjort samma sak mot en zigenare(förlåt, Romer heter det nu) om hon stulit något. Då hade de med all rätt fått springa gatlopp mellan vinglasen på Södermalm.
Eftersom jag är gentleman med hög dos av ödmjukhet behöver jag inte ta åt mig om vänsterkärringarna generaliserar om oss män, det samma borde gälla att flyktingarna inte ska ta åt sig om någon pensionär på ett äldreboende tycker de kräver för hög standard, för alla är inte ekonomiska flyktingar.
Nu vill de politiker som inte har fått ansvarsfrihet för sina tidigare politiska uppdrag försöka gottgöra sina agerande genom ”påstådd” objektering för att utöka till någonting som inte existerar eller överhuvudtaget kommer att bli någon form av verklighet, utan enbart ytterligare tillökning av huvudlösa politiska bluffargument.
Ytterligare än en gång så framträder politikernas totala ovilja att ombesörja våra äldre till ett mer humant leverne. Att många av våra skattekronor går till ”försörjningsstöd” utom kommunens gränser, har de ingen som helst tanke att förklara för kommuninvånarna. Att vi tillika har fått flera kommunala skattehöjningar enbart för att man vill kompensera ”omsorgen”, eller till annat som man inte vill ens uttala eller nämna någon form av information om, som t ex ”fallskärmar”.