Jag hade inte själv möjlighet att närvara på fullmäktigemötet i slutet på juni. Förutom ärendet om måltidsavgifter, som innebar en 180 graders svägning av Socialdemokraterna, så fortsatte den fascinerande sagan om Särimner.
Sagan som i Hörby berättar om hur det finns oändligt med pengar att dela ut. Ur tomma intet skickades ytterligare 2 miljoner till Socialnämnden som jag berättat om innan. Otroligt.
Rapporten från fullmäktige som jag fick så var det inga problem med att utöka ramen. Enligt uppgift förklarades att likviditeten var god. Not to worry. Ingen ville förklara var pengarna kommer ifrån. För var så säker – de trollas inte fram genom magi, eller ens genom asa-tro.
I Svensköp gick jag upp i talarstolen och frågade fullmäktigeförsamlingen om vilka långsiktiga ekonomiska konsekvenser neddragningen på investeringarna/underhållet på byggnaderna har för kommunen.
Jag tror inte att någon i fullmäktigeförsamlingen hade en aning om det. För faktum är att underskottet i Socialnämnden finansierades 2014 genom att man drog ner underhållet av våra gemensamma tillgångar.
Tillsammans med resultatutjämningsreserven lyckades kommunens budget gå ihop på med ett litet överskott i helårsresultat. Men frågan är till vilket pris fick vi ett noll-resultat?
Vi lever på lånad tid och vi lånar pengar från kommande generationer. Och detta gör vi genom att, inte bara skjuta upp underhållet, utan även idka kapitalförstöring när våra egendomar förfaller.
Med detta som bakgrund så förefaller hela debatten om den kvarts miljard som skall investeras i olika projekt lätt löjlig. Ingen lyfte den fundamentala frågan om vi har råd när vi inte ens klarar av att underhålla det vi redan har.
Det finns ett slut på möjligheterna att låna, stjäla eller roffa åt oss från kommande generationer.
Den förra regimen i kommunen hade inget ordentligt lokalförsörjningsprogram. Det betydde i princip att kommunen till exempel inte hade en långsiktig plan för att tillgodose Socialförvaltningen behov av ändamålsenliga lokaler.
De olika verksamheterna blev utspridda där utredare och genomförare hamnade långt ifrån varandra. Detta var fallet bland annat inom barn och ungdom där närhet och kommunikation i fallet är centralt för effektiviteten. Konsekvensen blir stuprörsorganisationer och fragmenteringar.
Eller ta skolan ute i Svensköp som håller på att nedrustas för att spara pengar utan att politiken har fått säga sitt. En långsiktig felinvestering som borde vara omöjlig eftersom ett av regnbågspartierna gick till val på att rusta landsbygden för framtiden.
Jag har bara sett en politiker som stått upp för de rikliga vallöftena om landsbygden när denne tar strid för skolan i Svensköp. Resten sitter och häckar på sina poster som dyrt förvärvades genom att sälja sin själ.
Nu kan man omöjligen lämna dessa poster då de blivit ett slutförvar av visionslösa politiker. Resultatet blir ett tjänstemannastyre utan folklig förankring. Få hade väl det som vallöfte i september?
Trots dessa dysfunktionella situationer inom den kommunala kärnverksamheten och trots de politiska löftena om en levande landsbygd och trots byggnader som är i behov av underhåll så förs en hypotetisk diskussion i fullmäktige om kultursatsningar som knappt ifrågasätts av någon i det politiska spektrumet.
Satsningar som i realiteten kommer utebli om man inte höjer skatten radikalt. Och återigen frågar jag mig vilka partier gick till val på att höja skatten för att finansiera kultursatsningar?
Varför är det så att det finns en verklighetsbeskrivning före valet och en annan efter valet?