Nu ikväll satt jag och åt med en åldersdisjunkt nära släkting. Lax och potatis med hollandaisesås. En snabbis-måltid sent på kvällen efter en lång dags jobb.
Tallrik till morgondagen
När vi sitter och äter så ser jag att mitt sällskap bara inmundigar bröd och potatis. Då hör jag mig säga att ”du kan inte bara äta potatis och bröd – du måste äta fisken också”.
Det var som en en röst från förr hade talat. Samma person som jag sa det till hade, för 35 år sedan, sagt det till mig upprepade gånger då inte heller jag var så förtjust i fisk som ung.
Personen som jag satt och åt med var min pappa. Lite lätt dement men i övrigt vid god hälsa. Vem är jag att ha en åsikt vad min pappa äter eller inte? Eller är det precis det som jag skall göra, d.v.s. försöka implementera tallriksmodellen hos min pappa?
Vilken prioritering skall jag ha? Skall jag sitta och klaga på vad han äter eller skall jag fortsätta med en trevlig stund på dagen när vi äter tillsammans?
Om två dagar skall jag äta med min dotter och i stället iträda papparollen och tjata på nästa generation om vad man skall stoppa i sig. Eller skall jag analogt med det ovan fokusera på gemenskapen under måltiden.
Jag sitter och funderar tyst en lång stund på det cykliska i tillvaron, att vi blir unga när vi blir gamla, att man kan få brännskador av is, att − ∞ beter sig matematiskt som + ∞.
När vi ätit klart gör jag iordning en tallrik till pappa för att äta i morgon. Innan jag går ner och kollar på TV säger jag till honom att äta fisken i morgon…