Vi har den senaste veckan kunnat läsa om hur kohandeln i Göteborg har tagits till en helt ny nivå. Upprinnelsen är att Socialdemokraten Johan Nyhus har erbjudit en politisk post till en politisk meningsmotståndare i utbyte mot att denne stödde den Socialdemokratiska budgeten.
Expressen avslöjade att det lokala partiets företrädare Theo Papaioannou erbjöds en post som överförmyndare med den facila ersättningen om 57660 kronor i månaden. Tvärt emot vad etablissemanget förväntade sig tackade Theo Papaioannou nej till erbjudandet och blottlade i stället de ljusskygga tillsättningarna av politiska poster.
Läs artiklarna på Göteborgsposten på denna sida. Många ställer frågan om detta är en extrapolering av Göteborgsandan, där makt och tjänster kan köpas för pengar under bordet – eller otillbörligt över bordet. Oavsett det är en pall tegelstenar eller takpannor som levereras eller en månatlig substantiell insättning på kontot så är det ett missbruk av väljarnas förtroende till den enskildes förmån.
Om vi fångar in dessa observationer och applicerar det på Hörbypolitiken så kan vi få hjälp med att förklara hur det har gått till när den allt igenom borgerliga kommunen helt plötsligt har fått en Socialdemokratiskt ledd regering där både kommunstyrelsens ordförande och kommunfullmäktiges ordförande är Socialdemokrater trots att vänstersidan endast lockade 28% av väljarkåren.
Med 28% är Hörby inget Socialistiskt fäste men ändå har vi både Socialdemokratiskt kommunalråd och kommunfullmäktigeordförande. Hur gick det till?
Jag har inte haft möjlighet att följa diskussionerna från samma sammanträdesrum men de senast månaderna har jag fått många rapporter om vad som har försiggått i de olika forumen och hur resonemangen har förts.
Det verkar som om Folkpartiet beslutade sig väldigt tidigt om att man tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle regera kommunen. Detta var något som vi kunde se i frågan om kommunal RUT där Folkpartiet förvånande nog gick på den Socialdemokratiska linjen. Sett i backspegeln så var det en naturlig del av tillvänjningsprocessen för att bli ett samarbetsparti.
Skillnad var det med de andra två partierna som gjorde strömhoppet från det borgerliga lägret in i den Socialdemokratiska famnen. Initialt var det väldigt mycket skepticism. Endast enstaka anhängare fanns till samarbetet men ”vilken skada kunde ske” genom att lyssna på vad Socialdemokraterna hade att erbjuda?
Så efter ett antal förhandlingsrundor så kom man till hur posterna skulle fördelas. Det är då det händer. Ett numera väldigt spritt citat är från en politiker som blir virad runt ett miljöpartistiskt finger med meningen ”ordförandeplatsen i nämnden X tillhör oss men är det inte så att du vill ha den?”
Och på den vägen var det – ju fler poster som delades ut desto mer positiva blev de tilltänkta förtroendevalda. Och det är lite här som kopplingen till historien i Göteborg när ovan en politiker anklagas för att ge en politiskmuta en annan politiker. Tjänsten som skulle levereras i Hörby var support för regnbågskoalitionen. Inflytelserika etablerade politiker bytte fot och resten av historien känner vi väl.
Theo Papaioannou skulle får 57660 kronor per månad för sin post. Ingen av posterna som varit aktuella här i Hörby har dylika arvoden. Men den etiska abrovinken är hur mycket engagemang dessa individer kan uppbringa för de penningar som finns i de fasta arvodena.
En av de minst vägande skälen för att hoppa på regnbågsäventyret torde vara vad som man skulle uträtta de kommande fyra åren. Det framförhandlade programmet är allt annat än ett program med fokus på leverans. Tydligheten i målen i programmet lyser med sin frånvaro så det torde inte utgöra gravitationen in i regnbågen.
Nu skall jag inte misstänkliggöra någon av de oomnämnda, utan vi får förutsätta de goda intentionerna. Men att posterna var en viktig del i omsvängningen för att regnbågskoalitionen skulle komma till stånd torde vara oomtvistat. Posterna var en viktig bricka för att åstadkomma en majoritet i det politiska styret i kommunen.
Så när jag läser om forskarna Peter Esaiasson, Mikael Gilljam och Bo Rothstein blir jag lite förvånad när de skriver att ”Vi har aldrig hört talas om detta förfarande tidigare.” Det hade onekligen varit lägligt med ett litet besök i den politiska verkligheten och dess realpolitik.
Som avslutning vill jag peka på politiker som engagerar sig i politiken på grund av viljan att förändra. Det finns de politiker som säger nej till otillbörligt stora arvoden när de förs på tal. Dessa individer, som offrar en rätt så stor del av fritiden för att jobba och aktivt argumentera för sin samhällsvision, är av en mer och mer sällsynt art. Dock är dessa individer ack så viktiga för att det offentliga samhället skall fortsätta fungera med en stark etik.
Dessa individer ger mig hopp om framtiden men samtidigt känner jag en oro för att engagemanget släcks av massorna av bänknötare. Ingen nämnd, ingen glömd.
[poll id=”10″]