Förhandlingarna mellan partierna pågår om vem som skall sitta på vilka poster de kommande fyra åren. Retoriken har från valrörelsen kastats överbord till förmån för teoretiserande om optimal fördelning av förtroendeposter.
En fascinerande vändning när ideologierna reducerats till ett positionerande inför ett antal arvoderade poster. Abrovinkerna är minst lika många som det finns engagerade politiker. Fullmäktige i måndags visade vägen.
Det finns två saker som man inte vill se; hur det går till att göra korv eller hur slipstenarna dras i det politiska hantverket.
Det må vara hur det vill med den saken, men just i denna situation är det viktigt att ta ett steg tillbaka och applicera de lärdomar vi gjort de senaste åren. Ni som följer bloggen vet att jag pratar om toppstyrningen.
Vilka principer finns det då som man måste ta hänsyn till? Enligt kommunallagen kapitel 6 §1 skall kommunstyrelsen utöva uppsikt över nämnder och styrelser inom kommunen. Detta är fundamentalt.
Därför är det av vikt att man inte utövar uppsikt över sig själv, något som är objektivt omöjligt. Är man nämndordförande skall man till exempel inte sitta i kommunstyrelsen.
Omvänt gäller ännu mer att individer i kommunstyrelsens arbetsutskott inte finns i andra nämnder eller styrelser. En plats i KSAU med dess granskande funktion, samt varandes centralt styrande och utgörandes budgetberedning, gör att man inte skall ha en ledande plats i någon annan församling, undantaget kommunfullmäktige.
För mig är detta lika självklart som att när man sitter i kommunrevisionen så skall man inte ha andra förtroendeposter. Bevisligen var inte detta lika självklart efter förra valet för de då centrala politikerna. Inte ens jag hade insikten om vikten därom.
En annat perspektiv är fenomenet att samma politiker beträder många poster. Det är ett fattigdomsbevis i politikerkåren att det är så få individer som sitter på många platser. Har man inte tillräckligt med individer att fylla upp platserna, utan att idkar politikeråtervinning, är i sig ett fattigdomsbevis om politikerkåren i aktuellt parti.
Sist men inte minst så skall personliga relationer vara underordnade. Personlig vänskap mellan ledande politiker är ett potentiellt problem. För att inte nämna relationer i form av släktskap eller ännu värre vad gäller äktenskapliga/partner-förhållanden.
I alla dessa fall är risken stor att andra prioriteringar än kommunens bästa är det som ligger framför ögonen när man skall fatta beslut. Återigen är det ett fattigdomsbevis att politiska dynastier uppstår inom politiska organisationer.
Inom kort kommer vi vet om politikerkåren har lärt sig något från den föregående mandatperioden – eller blir det som vanligt en gigantisk huggsexa om arvoderade poster?
Du menar att inte göra som dik*host* och den maktfullkomliga Lars ahlkvist? Att sitta på över 10 stolar är direkt farligt. Titta på tavlan som hans gode vän målade.