Min väninna har åkt hem. Kvar har hon lämnat en uppsjö av gottigheter i kylskåpet. Favoriten som snabbt tar slut är hembakat bröd med pesto och tomat.
Jag sitter ute i trädgården och filosoferar med mitt morgonkaffe och en pesto/tomat smörgås. Igår var man i en relation, idag är man det inte. Det är klart att all föränding är mentalt jobbig, viss förändring mer än annan.
Min väninna var en kvinna som konstant genererade massor av god mat – helt otroligt vilken glädje hon satte i att skapa och äta maten. Hon verkligen levde för att äta. Själv lider jag av ”att äta för att leva” syndromet – jag och Wilma åt korv med bröd igårkväll. Jag har svårt att uppskatta en oxfilé – den är förknippad med någon form av prestationsångest från min sida – till skillnad från en grillad korv med bröd som är mer rationellt.
Intressant är hur lätt det är att komma ihåg de positivia sidorna från relationen, medan de negativa faller i glömska. Det måste vara något kemiskt i hjärnan som hjälper en att komma vidare hur svårt det än kan vara. Gör det att man är dömd till att hamna i samma fallgropar igen; dömd till att återupprepa misstagen? Det kan inte ha med att man får ett nytt perspektiv från den nya positionen efter förändringen, eftersom kunskapsmassan teoretiskt borde vara den samma som innan förändringen.
Kan man formulera en regel om förändringens paradox? Den skulle kunna sammanfattas som följer: ”all förändring är jobbig, med tidens hjälp tar förändingen fram det som var bra innan förändringen men undertrycker det negativa. Så för att uppskatta det som varit, har förändringen varit den nödvändiga katalysatorn”.
Min syster skulle mer praktiskt sammanfattat det enligt sentensen ”det var bättre förr”.
Tror helt enkelt man kommer ihåg det positiva för att det är det man vill komma ihåg 🙂