Hörby tavlan, eller Tabula legionella som den heter, har aldrig hanterats av konkurrensverket (KKV). Ändå så är det en myt som sprids från de anklagades bänk, att konkurrensverket har tittat på ärendet och avgett yttrande i sakförhållandena.
Så här säger kommunalrådet Lars Ahlkvist, tillika vän till leverantören, i en artikel i SkD 2013-05-06:
Vi har följt lagen om upphandling och har gjort en direktupphandling. Konkurrensverket har tittat på detta och tagit ett beslut att inte göra någon vidare granskning.
Det är inte första gången som glidandet på sanningen förekommer just i detta fall. Så här säger samma kommunalråd i en artikel i Lokaltidningen Mellanskåne 2013-01-16:
Flera experter som intervjuats i media anser att affären är tvivelaktig ur juridisk synvinkel. Hur ser du på det?
– Det går alltid att hitta någon auktoritet som ser problem, men ytterst är det myndigheter och rättsväsende som avgör frågan. Beställningen av tavlan anmäldes till Konkurrensverket, som dock valde att inte pröva frågan. Jag tycker att det beslutet talar sitt tydliga språk.
Är det verkligen sant att det betyder att Konkurrensverket uppfattar ärendet som oproblematiskt och korrekt hanterat av kommunen? Jag känner att det är viktigt att få reda på fakta bakom detta budskap som pumpas ut till Hörbyborna i parti och minut.
Jag tar kontakt med Konkurrensverket och ställer frågan vad det betyder att Konkurrensverket inte valde att utreda frågan. Svaret som jag får tillbaka lyder enligt nedan:
Konkurrensverket har tidigare uppmärksammat Hörby industrifastigheter AB:s förvärv av den aktuella tavlan genom vår egen omvärldsbevakning och tidigare inkomna tips. Konkurrensverket har haft uppe frågan på ett prioriteringsmöte för att avväga om vi ska gå vidare med ytterligare utredning. Konkurrensverket har då med hänsyn till vår prioriteringspolicy, beslutat att inte utreda frågan vidare.
Att Konkurrensverket inte prioriterar att utreda frågan vidare innebär dock inte ett ställningstagande till om förfarandet i sig strider mot upphandlingslagstiftningen.
Det är en väldigt annorlunda bild som ges här och detta kan inte vara okänt för Lars Ahlkvist själv. Trots det så väljer Lars Ahlkvist att gång på gång använda Konkurrensverket som ett medel för att ge legitimitet till processen som föregick upphandlingen.
Konkurrensverket har rätt så bra koll på undantaget, så en principiell prövning var inte aktuellt i detta fall. Regeringsrätten har tydligt beskrivit genom domar villkoren för direktupphandling. Läs denna dom där Göteborgs kommun, trots en omfattande urvalsprocess inte genomförde en offentlig upphandling. Anledningen var att uppdraget var för generellt specificerat.
Här i Hörby har vi tagit det ett steg längre; här var det konstnären själv som specificerade tavlan genom att inkomma med förslag till målning. Detta förslag, och endast detta förslag, låg till grund för ”valet” och tecknande av kontraktet med Johan Falkman.
Anledningen till att detta inte prövades inom LOU (lagen om offentlig upphandling) var att det inte överklagades av någon sakägare, d.v.s. att ingen annan konstnär hade haft tillfälle att lämna annat förslag eller överklaga. Varför inte det? – Tja, den största bidragande orsaken var att hela projektet var endast känt inom en väldigt liten krets innan man hade ett väldigt specifikt förslag framme.
Johan Falkmans förslag var så specifikt att man kunde argumentera att undantaget i LOU gick att använda. Hela detta resonemang är en skenmanöver för att undgå den verkliga frågan om bara Johan Falkman kunde leverera konstnärlig utsmyckning till kommunhuset?
Det brukliga förfarandet, är att man officiellt och brett går ut med en förfrågan, hade troligtvis resulterat i många alternativ. Det är högst sannolikt att inte alla förslagen från konstnärskollektivet skulle föreslagit att man skulle skapa en tavla i ”Falkman-stil”.
Den öppenhet och transparens som en ärlig och korruptionsfri kommun måste bestå av har helt enkelt fått stå tillbaka, uppfattar jag, för personliga relationer och självpåtaget kunnande om konst, utan inblandning av expertis som brukligt är.
Så nu när jag läser de nya utsagorna i tidningen ställer jag mig frågan i vems intresse ökas oegentligheterna på med ytterligare lögner och felaktiga beskrivningar om Tabula Legionella? Kan du svara på det, kära läsare?
Hej Per Elis!
Jag blir riktigt glad när jag ser att någon granskar förehavandena i kommunen. Det kan ju inte få vara så att det bara är den politiska ledningen som äger frågorna.
Det är också anmärkningsvärt att alltför många nickedockor ger ledningen auktoritet. Det behövs ett uppvaknande och en stor portion kritiskt tänkande i Hörby kommun om det inte skall gå helt åt pipsvängen.
Du har helt rätt!
Intressant synvinkel, och intressant undersökning.
Men jag kan inte lägga vidare tid på denna fråga, uttjatade som tusan och inte längre intressant då pengarna är bortblåsta.
”Gå vidare” typ…
… men ändå så valde du att kommentera just denna i stället för den ännu mer intressanta artikeln om sammanslagningen av Höör och Hörby…
Som du kanske ser så handlar inlägget inte om tavlan eller om några pengar. Inlägget handlar om företrädares fria förhållande till sanningen.
Det, kära Edvin, är så otroligt fundamentalt och jag hoppas för din skull att du aldrig slutar fundera på frågor om etik och moral.
Ihopslagning av Hörby och Höör är inget jag ens vill svara på. En storkommun med en mils mellanrum är inte en kommun. Det är två. Tyckte inte jag skulle behöva kommentera det.
För övrigt skrev jag ingenting om någon tavla. Skrev denna fråga. Kanske jag syftade på samma som du? Den tavel-parallellen drog du själv. Inte jag. Kanske min kommentar också syftade på företrädares fria förhållande till sanningen?
För ärligt talat finns det inte en enda politiker som ärligt kan säga att hen inte handlar efter eget huvud då och då. Sanningen existerar inte egentligen, sanningen är så som du ser verkligheten. Alla människor uppfattar saker olika. Sen kan man ha snedvriden verklighetssyn, men det är en annan femma.
Så du Edvin, tycker att det är ut-tjatat om att en företrädare konstant vinklar verkligheten när det är ett pågående skede, när nya instanser i samma ärende dyker upp? Och det om ett så centralt område som gäller trovärdigheten? Bara för att en osanning upprepas behöver vi inte acceptera felaktigheten andra gången den upprepas. Snarare torde det vara tvärt om.
Ponera att det du skriver, som du antyder utan att våga ta bladet från munnen, handlar om det fria förhållandet till sanningen, var står du då implicit i den diskussionen om du anstränger dig för att påtala att det är uttjatat?
Personens sanningen kommer från den normerande etiken som är bakomliggande för den världsbild som utsagorna i tal och i skrift ger uttryck för. Personens allmänna etik kommer vara genomgående för alla beslut som tas. Därför är det så otroligt viktigt att titta bortom orden och se vad det är som driver utsagorna.
Om du söker med öppet sinne kommer du garanterat finna en etik som är främmande för väldigt många. Man kan likt mirakel-evangelister hoppas och tro på det absoluta i världen, men applicerbarheten i praktisk etik är låg, vilket skeendena väl visar.
En mil… – hur långt är det till Önneköp från till Hörby…
Men det är ju bara så du har uppfattat det? Bara för att du tycker att det är så, behöver inte verkligheten vara på det viset. Frågan är uttjatad eftersom verklighetsbilderna går isär, och eftersom ingen av personerna verkar ha något vidare bevis, så är det lika bra att bara släppa den frågan och gå vidare.
Sen frågan med Önneköp-Hörby, det är en fruktansvärt rolig grej. För om Önneköp inte tillhörde Hörby, vart skulle det då höra? Till Sjöbo? Det är närmare till Hörby. Logik Per-Elis, logik! Eller skulle Önneköp vara en egen kommun? Återigen, logik…
Den etiska diskussion är fruktansvärt skojig, eftersom allas etiska värderingar skiljer sig åt.
Resten försöker jag mig inte ens på att översätta. Massa floskler i mina ögon.
PerElis Jansson talar om myter, glidande på sanning mm om Hörbytavlan. Låt oss då se hur PerElis Janssons påståenden förhåller sig till verkligheten.
Jansson skriver:
”Hörby tavlan, eller Tabula legionella som den heter, har aldrig hanterats av konkurrensverket (KKV). Ändå så är det en myt som sprids från de anklagades bänk, att konkurrensverket har tittat på ärendet och avgett yttrande i sakförhållandena. ”
Det första som kan sägas om detta är att PerElis säger att Hörbytavlan heter ”Tabula Legionella”. Detta är en tydlig osanning. Detta är inte tavlans namn, den heter ”Hörbytavlan”. Legionella är en bakterie. Legionär på latin är ”legionarius”, men PerElis väljer att använda ett namn på en bakterie, känd från feltempererat kranvatten.
Det Jansson vidare påstår är oriktiga uppgifter är att jag i fråga om direktupphandlingen enligt LOU citeras:
”Konkurrensverket har tittat på detta och tagit ett beslut att inte göra någon vidare granskning.”
Samt
”Beställningen av tavlan anmäldes till Konkurrensverket, som dock valde att inte pröva frågan. ”
Det konkurrensverket faktiskt säger efter att Jansson kontaktat dem är:
”Konkurrensverket har haft uppe frågan på ett prioriteringsmöte för att avväga om vi ska gå vidare med ytterligare utredning. Konkurrensverket har då med hänsyn till vår prioriteringspolicy, beslutat att inte utreda frågan vidare.”
Vilken är den avgrund mellan det jag säger och Jansson vill påskina? Jag hävdar att det jag säger och Konkurrensverket säger stämmer överens. Konkurrensverket har haft uppe frågan, och beslutat att inte utreda vidare. Läsaren får avgöra.
Jansson hävdar vidare att skälet att frågan inte utretts vidare beror på hemlighetsmakeri och att ingen vetat om avtalet. Även detta är en tydlig felaktighet av Jansson. Redan innan avtalet slöts rapporterades om arbetet för att eventuellt bli en målning i Hörbysalen, i riksmedia: Kulturnytt, sänt redan den 22a augusti 2011 Finns på Google.
Var är hemlighetsmakeriet? Att arbete pågick var känt redan innan avtalet slöts eftersom vi frivilligt gav offentlighet åt det.
När avtalet väl beslutats, rapporterades detta omedelbart i media. Detta skedde i november 2012. Återigen, var är hemlighetsmakeriet?
När Jansson därför skriver följande, så kan det enkelt med hänvisning till faktiska publiceringar konstateras att det inte stämmer med faktiska förhållanden. ”Anledningen till att detta inte prövades inom LOU (lagen om offentlig upphandling) var att det inte överklagades av någon sakägare, d.v.s. att ingen annan konstnär hade haft tillfälle att lämna annat förslag eller överklaga. Varför inte det? – Tja, den största bidragande orsaken var att hela projektet var endast känt inom en väldigt liten krets innan man hade ett väldigt specifikt förslag framme”
Avtalet var känt i stora kretsar eftersom uppgifterna öppet lämnats till media. Trots den stora spridningen av nyheten överklagades det inte då. Det rapporterades också till kommunstyrelse och fullmäktige, där Jansson själv sitter med, utan invändningar. Det rapporterades inte bara en gång, utan upprepade gånger.
Med detta som bakgrund får var och en bilda sig en uppfattning om sanning och osanning och vad olika personer står för.”
Kan man döpa ett konstverk efter processen som den blev till på – att den dynamiska duon gjorde en ordentlig tavla när man struntade i upphandlingen (den så kallade ”Hörby tavlan”), det kan väl inte vara positivt att ge tavlan samma namn? Jag viker mig dubbel av skratt!!!
Men mitt skämt om namnet kanske förtjänar lite mer behandling efter den fullständigt humorlösa hanteringen hos en viss läsare – låt oss utlysa en tävling om namnet här på bloggen. Återkommer med detta!
Så, till sakfrågan; så otroligt uppenbart klantigt att selektivt bortse från den springande punkten i svaret från Konkurrensverket: ”Att Konkurrensverket inte prioriterar att utreda frågan vidare innebär dock inte ett ställningstagande till om förfarandet i sig strider mot upphandlingslagstiftningen.”
Att konstnärer kan googla sig fram till pågående konstprojekt inom HIFAB är ju knappast en ursäkt för att inte göra upphandling.
Per-Elis verkar ju vara en studerad karl. Om jag inte har fel sitter han i socialnämnden och vet säkert vad legionella innebär – kan man knappast undvika efter alla skriverier i tidningarna under långliga tider.
Att förstå ironi är väl inte alla förunnat, man kanske behöver en uttrycklig pekpinne då och då – men kanske inte alltid.
Jossan