På väg mot Seoul, Syd Korea. Seoul of Asia som deras varumärke är. På flygplatsen i Taipei har Eva Air en Hello Kitty incheckningsavdelning. Jag har aldrig sett någon checka in där, så jag var ju tvungen att pröva.
Hello Kitty checkin på Taipeis flygplats
Men nu förstår jag varför ingen checkar in där – funkar inte. Det verkar bara vara for show… jag lyckades i alla fall inte få ordning på maskinen utan var tvungen att krypa till korset och checka in vid en normal disk. Kanske skall varumärket Hello Kitty fortsätta med att hålla sig till krims krams och inte flygmaskiner.
Så, efter det trocklar jag mig igenom säkerhetskontrollen (laptopen kvar i väskan, tandkrämstub även den kvar i väskan*) och immigration. Ut i shoppingmallen som avgångshallarna är nu för tiden. Förr i tiden så fanns där stolar för att sitta och vänta – nu väntar man genom att shoppa. Tänk vad saker ändras med tiden.
Där ser jag en Tumi väskaffär och jag går dit. Av någon anledning står jag och tittar på svindyra väskor – och dessutom behöver jag ingen.
Tumi väskaffär - kände mig som Imelda Marcos för ett ögonblick....
Jag vet inte vad det handlade om, kanske ville jag bara att min egen Tumiväska skulle känna lite gemenskap med sina kompisar i affären…? Ja, jag vet inte vad som hände.
Men, min poäng här är att när jag kommer till Eva airs lounge, så är det första stället efter passkontrollen där man inte försöker sälja något till mig. Kan det vara så att det är inte maten, drickan, bredbandet, fåtöljen som i framtiden kommer vara loungens största förtjänst? Utan vad man är på jakt är det faktum att man slipper vara utsatt för alla knep i boken för att få mig att spendera mina pengar?
*Om flygplatssäkerhet – sämsta: Colima, Mexico (ingen koll), bästa: Frankfurt T2 (detekterar min mek. hjärtklaff!!!)