Kollektiv politisk harakiri

I lördagens tidning fanns artikeln där det konstateras att miljöpartiet faktiskt har en kandidat till ordförandeskapet i socialnämnden. Det var väl få initierade som tvivlade på att kompetensen inte fanns att tillgå inom partiet självt, utan att det var mer var stigmatiseringen av det tidigare misslyckandet som föranledde uppgivenheten hos partiledningen.

Innan förre socialnämndsordförandens avhopp påpekades det i parti och minut att det var viktigt att en miljöpartist beträdde positionen. Denna argumentationen verkar vara särdeles lätt idag, då platsen med tillfredsställelse lämnas över till ett alliansparti. Det var tur att man inte fick sin vilja igenom att ha ett antal Moderater levererade på silverfat i någon politisk intrig som verkar vara ännu mer besynnerlig idag.

Jag har då aldrig sett maken till dåligt självförtroende. Har man samma vy på vad man tror att man skall kunna åstadkomma politiskt, har man som väljare ett och annat att fundera på.  Det verkar som att den miljöpartistiska partiledningen i Hörby har dragit en felaktig slutsats av vad ombytet i Socialnämnden faktiskt innebar. Det är inte så att posten är fullständigt omöjlig för en miljöpartist att beträda utan det handlar mer om rätt person. Historien har visat att detta är viktigt.

Mycket kan man säga om denna politiska fnurra, och som allianspolitiker begår jag en Wahlgrenare (ja, bara vi i Hörbypolitiken vet vad det är) när jag kommenterar ett annat partis tillsättningar, men jag kan ju bara hoppas att inom varje Miljöpartist finns en Folkpartist som vill ut, detta för att rättfärdiga den kompetensmässiga kapitulationen trots att krafterna finns att tillgå. Månde detta vara mandatperiodens politiska walk-over?