Jag har haft en omröstning på bloggen under några veckor om misskreditering:
[poll id=”7″]
Jag blev faktiskt förvånad över svaret, att ungefär en fjärdedel uppfattar det som en effektiv metod. Själv ser jag metoden som en tecken på bristande fantasi, något som man tar till för att alla andra argument, som eventuellt skulle tala för sin sak, har tagit slut. Detta är speciellt giltigt när det så uppenbar systematiskt används i ett ärende.
Men det är inte bara om ifrågasättandet av resorna ner till Namibia där SD-stämpeln är framme och svingas generöst åt än den ena och än det andra hållet. Ta bara diskussionen om invandring och integration. Vid minsta lilla kritik av den förda politiken, är man en legitim måltavla för stämpeln. Detta trots att det är statistiskt och faktuellt väldigt enkelt att visa på att den förda politiken inte är speciellt effektiv och att vi borde kunna göra ett bättre jobb att ta hand om nyanlända i Sverige.
Vad beror denna etikettering på? I fallet med integrationen frånsäger man sig problemdefinieringsprivilegiet när man förnekar själva förekomsten av ett problem att definiera. Det torde vara kontraproduktivt, men trots det hamnar diskussionen där ändå. I fallet Namibia ger man äran, för att sjäva debatten ens förs, till en politisk motståndare. Detta måste vara ett skolexempel på politisk kapitalförstöring.
Liknelsen är en pedagogisk illustration, för att visa på något övertydligt, där man gör en resa från att notera skärning, vidare till att konstatera en parallell, till att konkludera en retorisk synonym. Genom att det initiala felsteget uppväxlas, blir felslutet abnormt. Naturligtvis ligger ansvaret till fullo på den som gör felsteget och löper linan ut i retoriken.
Så med den observationen, där skärningen sker – Namibia i detta fallet – växlas det upp till att omfatta ett åsiktspaket som inte ens varit föremål för diskussion. Sverigedemokraterna är synonymen. Antingen är det av medveten elakhet (härskarteknik) eller omedveten paranoia konklusionen nås.
Vi måste stå upp när vi ser härskarteknikerna användas, oavsett var de används. Detta för att städa upp metoderna som inte för oss framåt eller berikar debatten.
Per Elis, jag förstår hur du tänker, men frågan är i så fall delvis fel ställd. Du frågar om det är ett EFFEKTIVT grepp. Jag själv menar att ja, det är det dessvärre. Tyvärr fungerar projektion och avledning alltför väl i många fall.
Jag förstår att din fråga snarare skulle tolkas som om det är en acceptabel metod i ett meningsutbyte eller att betrakta som ett slag under bältet, men så stod det ju inte.
Så utgå inte med automatik att den fjärdedel som menar att det är en effektiv metod, även tar den till sitt hjärta – tvärtom.
OK, jag förstår vad du menar. Första delen av inlägget handlar om effektiviteten i argumentationen, vilket även frågan avsåg. Diskussionen övergår sedan mer i slutet till ett mer etiskt perspektiv om det faktiska användandet.
Jag tror (hoppas?) nog som du att mängden individer som finner detta acceptabelt vara synnerligen ringa.
Yes, jag anser t.ex. att kommentarerna på tidningarnas nätupplagor inte är särskilt representativa, utan att människor är betydligt mer nyanserade än så. Ett bra sätt att ta reda på vad medborgarna tycker i olika frågor, är att möta dem i deras vardag, så när får vi se (M) ute i lördagshandeln i Hörby?
För övrigt brukar en snödroppe vara en snödroppe och en vitsippa en vitsippa. Däremot är jag inte helt övertygad om att en maskros alltid är vad den utger sig för att vara. 🙂
Om vi skall snurra till det lite: en snödroppe är en snödroppe, en maskros är en maskros men en vitsippa i rätta händer kan bli en vacker blåsippa som partisymbol.
Pingback: Tankar om den kommunala debatten « perelis.se