De enradiga grattismailen börjar avklinga i inboxen efter succen i fullmäktige i måndags. Röken från de avlossade verbala salvorna börjar skingra sig, men svavellukten ligger tung och det fortsätter bubbla lite svavelångor som vid en termisk gyttjepöl.
Man ser hur såren börja slickas, eller rättare sagt börjar förnekas. Nu gäller det för reaktionärerna att vakna upp och förstå vad det var som fullmäktige beslutade.
Både Sossarna och Miljöpartiet ägnar sig åt denna mentala healing. Som Duracellkaniner fortsätter de sin föreställning trots att ridån för länge sedan gått ner. Frågan är var de andra partiernas insändare finns, om det nu är påkallat någon publik bikt? Min förutsägelse är att vi kommer inte se horder av dessa förespråkare komma springande, ity dessa horder varken finns till numerären eller är så besatta av ämnet.
Låt oss diskutera deras insändare. Naturligtvis är det min personliga bild, men som ni alla vet är det inte lätt att vara ödmjuk när man har rätt… hmmmm….
Mp insändare SkD 2012-02-02
Först ut till rakning är Miljöpartiets insändare. (Klicka på bilden till höger för att läsa den.) Dessa brobrännare som satsade allt på kuppen, uppenbarligen förledda av dålig politisk rådgivning.
Med extremt hög svansföring innan måndagen finns behov av att projicera verkligheten så att svansföringen synes hög på grottväggen även efter måndagen när den defacto är betydligt lägre i verkligheten. Jag vet inte om Platon hade inkorpererat politikers behov i sin bild av världen och hur vi uppfattar den, men jag gissar att jag inte är för långt ifrån honom.
Man skriver att man försöker sätta strålkastaren på problem och hänvisar till personliga kontroverser och dispyter. Jag kan säga att dessa kontroverser för mig handlar om ekonomi och styrning. Jag vill påstå att man från Miljöpartistiskt håll försöker ta bort strålkastarljuset från det verkliga problemet, om att vi tog över en socialnämnd i ekonomiskt fritt fall och att hejdandet av det fria fallet var det som hade högst prioritet.
Fullmäktigedebatten i måndags var så tydlig – det är lättare att relatera till en emotionell politiker i talarstolen än röda minussiffror i ett anonymt budgetdokument. Men bara för att det är lättare, innebär det inte att det är mer rätt att fokusera på politikerna i stället för sakfrågan.
Ett exempel: När jag för ett år sedan gick upp i fullmäktige och sa att Socialnämnden inte hade någon budget, fick jag på pälsen av kommunens ledande politiker, däribland den emotionella miljöpartisten. Idag, ett år senare, är det ingen som förnekar att jag hade pekat ut det verkliga problemet. Alla de som var uppe i debatten och kritiserade mig efter mitt uttalande för ett år sedan, röstade för upplösning av Socialnämnden i måndags. Tänk på den ni!
Vi har haft en nämndsordförande som gång på gång säger att ”min nämnd motarbetar mig” och lyfter upp det till femklöverns ordförandenivå. Ledningen ser över situationen och partierna konstaterar från var sitt håll att någon rotation av individer i nämnden inte är aktuell.
Låt oss kontemplera fundamenta: Alla partier har förtroende för sina representanter som sitter i nämnden. Vi inom moderaterna har i vårt stadgar skrivning om att, om gruppen inte har förtroende för mig som person, är jag tvungen att avsäga mig min plats i nämnden. Jag förutsätter att samma gäller de andra partierna.
Miljöpartiet skriver att ”till handling har det inte kommit”, men faktum är att det är inte upp till Miljöpartiet att bestämma vilka ledamöter som sitter i nämnden, det är upp till respektive parti att själv besluta därom enligt ovan princip om förtroende.
Och det händer inte bara en gång att de har åsikter om individfrågorna. Sin vana trogen hoppar de mer än gärna in i Moderata personval när de lite längre fram i insändaren föreslår ett byte av kommunalråd. Detta är ju exempellöst! Vad har de fått dessa idéer ifrån, att de gång på gång skall ha åsikter om vilken moderat som skall representera var? Vilket annat parti skulle ens drömma om att i tidningen gå ut och debattera ett annat partis inre angelägenheter?
Det är sant att de sätter sökarljuset, men kära läsare, fundera en stund på var de sätter sökarljuset. Ta bara exemplet med ”ensidigt bloggande” – en sådan fixering vid min blogg torde vara synnerligen skadlig för var man, men vad är det då inte för de mest konspiratoriskt lagda politikerna i kommunen? Jag har min åsikt klar och kommunicerar denna. Att de maniskt väljer att fokusera på min blogg och mitt perspektiv kan ju inte jag klandras för, eller?
Innan fullmäktigedebatten vädjade Miljöpartisterna till ledamöterna om att sätta ner foten; nu vädjar man i halva insändaren till allmänheten att vakna för att titta dit miljöpartisterna pekar. Ack, vad allmänheten kommer bli besviken, när de finner att de visats massa en fiktion på väggens skuggor av miljöpartiet. Ity alla vi andra vet, att verkligheten finns någon helt annanstans, och denna verklighet är inte upplyst av det miljöpartistiska sökarljuset.
Jag tror att Mp & Co:s kalkyl är lika enkel som den är felaktig; Får man bort, genom smutskastning och alla andra till buds stående medel, Pelle Skerup från kommunpolitiken, kan man vinna egna fördelar. För vad annars kan förklara denna fixering vid Pelle? Det är ju bisarrt att kommunens mest kryssade politiker skulle ha en dold högerextrem agenda som går på att ut riva ner Hörby som ett bra stället att bo på. Men vad var det som hände i måndags? De som hade grävt en grop för Pelle, ramlade till synes själva i den.
Med sitt agerande, som vållar splitting inom femklövern, blir de en försvagande faktor . Konsekvenserna av det innebär att man kanske får se Miljöpartiet lite som vattenmelonerna – gröna på utsidan, men röda inuti. Helt osökt kommer vi in på de röda… men om dem och deras insändare läser ni i morgon här…